Söderorts röda rockstjärna David Ritschard slutar knega på Systembolaget

Innan jag träffade country­artisten David Ritschard hade jag läst ett Instagraminlägg från hans manager om hur människor brukade stoppa honom och prata var han än går på Södermalm.

Jag trodde att det var ett PR-knep. En sorts storytelling. Jag hade fel.

Det händer i stort sett hela tiden på den lunchstimmiga restaurangen Blecktornskällaren på Ring­vägen.

En tatuerad kille i funktionskläder kommer fram och vill snacka. Restaurangpersonalen hälsar glatt. Han verkar känna precis alla. Eller alla verkar åtminstone känna honom. Dagen innan har han ringt mig och berättat att han just sagt upp sig efter sju år som anställd på Systembolaget.

Mitt intryck är att du är nästan lika känd här på Södermalm som David Ritschard på Systembolaget som du är som country­artist. Hur känns det att släppa taget om det?

– Man blir väl automatiskt lite C-kändis när man jobbar på Systemet. På sju år blir det ju en väldigt frekvent kontakt. Det är ju ibland människor man träffar långt mer än sina närmaste vänner och familj. Sen hände det någonting med den här Bajenlåten som jag gjorde med Magnus Carlson vilket också är lokalt förankrat här. Det är väldigt mycket grönvitt, inte minst hos den äldre stammen som bor i de här trakterna. Så det blev kanske mera bensin på det. 

Hur kommer det sig att du tar det här steget och slutar lönearbeta nu?
– Jag har blivit övertalad. Jag jobbade på Willys i Skärholmen nästan lika länge, sen på Konsum i Kärrtorp och Ica i Skarpnäck. Jag är nog en ganska lojal person och ältar gärna några varv extra innan jag rör på mig. Sen den lilla ­detaljen att det fram tills nu utgjort 90 procent av min inkomst.

Vem var det som övertalade dig?
– Det var Nalle främst, min livskamrat, blivande fru och fiolspelare i orkestern.

I höstas lät det som att du var på väg in i väggen. Har det varit svårt att balansera kneget och artisteriet?
– Ja, men där vill jag ge en stor eloge också till vännerna på jobbet som har parerat och förstått värdet i att jag ska kunna göra det här parallellt, för jag har inte kunnat göra det annars. Jag hade redan innan hösten ett minst sagt uppskruvat tempo sedan länge med väldigt lite vila och återhämtning i tidsbudgeten. Så när det multiplicerades på kort tid så fanns inte riktigt prestandan. Men känner ändå att jag gick i mål, jag brukar göra det.

Hur artade det sig?
– En extrem trötthet jag aldrig känt förut. Började bli ljudkänslig och nästan lite på min vakt. Ville gärna hålla avstånd. Det är inte helt ultimat när man jobbar i butik och är artist samtidigt. Men nu är jag tillbaka på fötter och på krigsstigen igen.

Innan solokarriären spelade och sjöng Ritschard i Bluegrassbandet Spinning Jennies. Debutskivan Brobrännaren kom 2019 och efterföljaren Blåbärskungen 2021.

Däremellan släpptes Bajen-singeln ”Vi ses snart igen” som han spelade in med artisten Magnus Carlson. Den har i dag nästan en miljon åttahundratusen strömningar på Spotify.

Hans arbete har alltid funnits med i musiken. Som i låten ”Sockenplan ­Revisited” från Blåbärskungen, som börjar med det bittra konstaterandet att han just gjort trettiosju minuter obetald arbetstid: ”Trettiosju minuter har de stulit från mitt liv.” Men någon arbetarskrivare ser han sig inte som.

– Nej, men jag respekterar och uppskattar att det begreppet har fått någon slags nytändning och uppsving. Det finns gemensamma kontaktytor. Men nej, jag har aldrig försökt göra genren jag håller på med politisk. 

– Jag har respekt för dem som vill lyfta fram Woody Guthries och Pete Seegers roll i den amerikanska folkmusiken. Men det har aldrig varit mitt mission, utan jag har ju diggat de stora stjärnorna i countrymusiken, som George Jones eller Merle Haggard. Då har jag inte valt dem utifrån vad de röstar på eller vad de gjort för uttalanden. 

Internationalen nämns flera gånger i Ritschards texter. Låten ”Röd” är mer eller mindre en funksvängig programförklaring. I ”Sockenplan Revisited” förklarar countrysångaren att om tacken är obetald arbetstid så slutar han försöka vara en duktig proletär.

Det finns trots allt ett tydligt rött spår genom hela David Ritschards artisteri som känns ovanligt i dag.

– Jag tycker att Jerry Williams är en förebild på det planet. Att man kan göra sin grej med rock ’n roll och få respekt för det. Och genom den respekten, den platån man står på då, att man är bra på det man gör, kanske till och med bland de bästa i landet på just det man gör – då ställs övriga inför ett val. Ska jag rasera den här personen för att jag inte riktigt håller med, eller ska jag acceptera den av respekt för det andra den gör?

En av Ritschards låtar ljuder i högtalarsystemet på Blecktornskällaren. Han skiner upp.

– Ja, apropå lojalitet så satt jag här i sju år. Sen blev jag headhuntad av baren Harvest Home. Det var silly season, liksom, och jag kilade vidare.

Du ska spela för Vänsterpartiet på första maj. Var det ett svårt beslut?
– Det blir en specialare tillsammans med en stjärna som hållit på lite längre än jag. Och nej, inget svårt beslut. Eftersom jag inte har någon partilojalitet så känns det bara kul i det här fallet, man suktar ju efter lite karnevalkänsla en sån dag. Vill innerst inne så gärna tro på en bred, enad arbetarrörelse men ofta känns det ganska skrynkligt.

Tror du det är möjligt i Sverige?
– Minns när jag var runt 20 och sjöng på R:arnas (Kommunistiska Partiet) 40-årsjubileum för en fullsatt biograf Draken i Göteborg. Hur folkligt allt kändes, även om de inte var så stora. Kollade man på deras listor så var typ alla spårvagnsreparatörer och undersköterskor. Egen idrottsförening med klubbhus man byggt själv. Och så har man halva kultureliten i Göteborg med sig. Sånt var ju viktigt för en själv när man formades politiskt. Att det fanns rockstjärnor. Röda rockstjärnor. Eller fotbollsspelare. Eller skådespelare.

– Pablo, hur är nerverna inför lördagen?

Ritschard vänder sig till bordet bredvid. Där sitter Hammarbys tidigare ­anfallsstjärna Pablo Piñones Arce som nu tränar klubbens seniordamlag. Givet­vis känner de varandra.

En kort diskussion utbryter om hur publiksiffran till damernas premiär. Man enas om att över tiotusen är bra. Topp fem publiksiffra i damfotbollen. 

– Vi kommer. Hela familjen. 

David Ritschard försöker gå på så mycket Bajenrelaterat han kan, även om det kanske inte blir så mycket rodd eller speedway.

Det är ju lite som att du var på gång när vi klev in i pandemin och kom ut två år senare på andra sidan som en artist som säljer slut på första biljettdag. Nu lämnar du dagjobbet och blir artist på heltid. Hur har den processen sett ut?
– Jag fick en upplevelse för några ­veckor sedan när jag spelade för publik. Att ”jävlar vad jag har saknat det här” utan att tänka på det. Det har varit så mycket med allt annat. Men det är ju mycket av energin från andra hållet som jag märkte att jag inte fått på två år. 

– Förut var det stort att Mitt i söderort ville ses och snacka. Nu tackar jag ofta nej fast det är en så invand reflex att jubla för att någon ens erkänner min exi­stens. Det har liksom inget egen­värde och jag vill hellre lägga krut på själva arbe­tet, än exponering för sakens skull.

Var ligger egenvärdet då?
– Jag skulle hellre skriva en sång eller umgås med vänner och familj. Sånt längtar jag efter. Kanske läsa en bok eller ta nåt slags bad.

Kom framgången som en chock?
– Jag har nog gjort cirka tusen konserter, jobbat som butiksbiträde sen jag var 17. Jag fyllde 33 i februari. Vad är det Jan Myrdal säger? Arbetet och könet driver oss. Men jag förstår att det utifrån kan se ut som att det hände väldigt snabbt. Det gjorde det ju på ett sätt, men samtidigt väldigt långsamt. Haren och sköldpaddan. Blåbärskungen i fablernas värld. Där har vi en rubrik. Sedelärande historia. 

Känner du att du börjar bli folklig?
– Det är ett ord som kan ha olika laddning men jag har inget emot det. Jag skulle gärna vara folklig. Jerry Williams var ju folklig och det gjorde att det han stod för kunde slå rot i Sverige. Som raggarikon och kommunist inte minst. Vad fan, har man träffat någon som inte gillar Jerry Williams?

När vi lämnar Blecktornskällaren och promenerar mot Gullmarsplan kommer en man med hästsvans fram och undrar om han får använda en av Ritschards låtar i en dokumentärfilm.

Han hälsar från sin son, en Hammarbysupporter. Countryartisten ler och lyssnar. Det tycks vara väldigt få som inte gillar David Ritschard.