Om Sverige ska ta ansvar för att möjliggöra klimatomställningen måste vi öppna fler gruvor. Elektrifieringens teknikskiften kräver metaller och mineral som vi har stora fyndigheter av i vår berggrund, exempelvis neodym, grafit och kobolt. Dessa behövs för att bygga sådant som vindkraftverk, elbilar och för att utveckla ny nödvändig energiteknik. 

Den stora merparten av metallerna på världsmarknaden bryts idag under fruktansvärda arbetsvillkor i Kina, vars regim genom detta stärkt sin geopolitiska ställning. På samma sätt som beroendet av rysk gas har hindrat EU från att skärpa sanktionerna mot Putin skulle behovet av metaller försämra möjligheterna att ta till hårda tag om Kina exempelvis skulle agera aggressivt mot Taiwan. 

Dålig planering kring Kallak

Återvinningskapaciteten är ännu för låg – Sverige måste därför göra sin del och bidra med större utvinning. Men vi ska inte öppna vilka gruvor som helst. För att motivera förlusten av naturvärden som ökad gruvbrytning för med sig krävs en tydlig systematik där de metaller som har störst klimatnytta prioriteras.

Hade en sådan ordning funnits på plats nu hade regeringens beslut att godkänna gruvplanerna i Kallak (Jokkmokks kommun) sannolikt blivit ett annat – eller så hade ansökan tydligare satt omställningens behov i centrum. 

Nu finns stora frågetecken kring huruvida järnmalmen som ska utvinnas i Kallak – som kommer i pulverform – är användbar för de svenska anläggningar som ska göra övergången till fossilfri stålproduktion. I relation till den järnbrytning som LKAB gör är också fyndigheterna av lägre halt.

Beowulf kopplas till skatteparadis och struntar i lokalbefolkning

Om Kallak-ansökan hade handlat om mer utvecklingskritiska metaller, exempelvis sällsynta jordartsmetaller, skulle regeringens avvägning mellan mineral- och rennäringsintressen varit enklare att förstå. Nu är klimatnyttan svårtydd, vilket riskerar att skada legitimiteten för gruvindustrin. 

Ur förtroendesynpunkt har Beowulf Mining – det brittiska bolag som står bakom tillståndsansökan i Kallak – vid flera tillfällen agerat katastrofalt. Den förre styrelseordföranden Clive Sinclair-Poulton har stolt förklarat att han brukar svara ”What local people?” och visa bilder på ödemark vid frågor om vad lokalbefolkningen tycker om gruvplanerna.

När Beowulfs kopplingar till skatteparadis nyligen granskades attackerade den nuvarande styrelseordföranden Sven Otto Littorin reportern med anledning av att hon har samiskt påbrå. Den sortens beteenden och omdömeslösa bolagsledningar hör inte hemma i Sverige. Det absolut sista gruvindustrin behöver är Sven Otto Littorin som affischnamn.

Klimatnyttan måste prioriteras

Kallak-fallet visar att mineralpolitiken behöver vässas på två sätt:

1. Klimatnyttan måste prioriteras. Tillståndsprocesserna för brytning av mineral och metaller som identifieras som viktiga för omställningen måste bli snabbare och mer förutsägbara.

Miljökraven ska fortsatt vara hårda, men regelverken och myndigheternas resurser behöver anpassas för att kunna besluta om tillstånd mycket snabbare. Metallernas potential att bidra till klimatomställningen är en bedömningsaspekt som måste uppvärderas. 

Insatserna för att kartlägga mineralfyndigheter i Sverige bör därför stärkas i syfte att förbättra möjligheterna att prioritera. Det skulle kunna ge en helhetsbild och se till så att inte allt fokus hamnar på ett fåtal infekterade och samverkansskadande strider.

Mer av vinsten måste stanna lokalt

2. Mer av vinsterna från brytningen måste stanna lokalt. Den statliga mineralersättningen, som idag endast uppgår till en halv promille av det beräknade värdet av brytningen, bör höjas och sedan fördelas till de kommuner där gruvorna är verksamma.

Eftersom efterfrågan på omställningsmetallerna väntas stiga kraftigt kommande decennier kan en höjning på upp till ett par procent generera stabila skatteintäkter.

Dessutom bör samverkanskraven skärpas för gruvbolag i relation till berörda kommuner – det måste bli konkret vad dessa kan förvänta sig av varandra under perioden då gruvan är aktiv såväl som när den avvecklas.

Behövs vindkraft, järnväg och elnät

Sverige måste bygga ut avgörande infrastruktur och få igång de verksamheter som omställningen kommer kräva under kommande elektrifieringsdecennier. Det handlar inte bara gruvor utan också utbyggnad av vindkraft, järnväg och elnät.

För att en sådan reformpolitik ska vinna bred legitimitet krävs ett pålitligt system som ser till så att insatserna sker av rätt anledningar, utförs av seriösa och ansvarstagande aktörer, samt bidrar med större välstånd och välfärd i lokalsamhällena.

  • Kalle Sundin
    Utredare vid det fackliga idéinstitutet Katalys