Dagbok från Ukraina: ”Innan kriget började var jag i Butja”
7 APRIL. ”Varje dag nås vi av nyheter om tragedier och krigsbrott.” För Arbetet Globals räkning skriver den fackliga ungdomsledaren Ivanna Khrapko dagbok från krigets Ukraina.
Fackledaren Ivanna Khrapko har valt att stanna i Ukraina trots Rysslands invasion.
När jag var på tågstationen i dag för att lämna en hjälpsändning så såg jag många internflyktingar som valt att återvända till Kiev.
De har kanske bott i västra Ukraina sedan Ryssland anföll men har fortfarande haft kvar sina lägenheter här i huvudstaden.
Ekonomiskt har det varit tufft för dem med dubbla hyror. Även om de helst hade velat hålla avståndet till kriget räcker inte pengarna, och nu känns läget tillräckligt säkert för att återvända.
Fronten har flyttat sig bort från Kiev. Flyglarmet går inte lika ofta nu. Förra veckan ljöd sirenerna kanske åtta gånger per dag, nu är det bara hälften så ofta.
Min lägenhet ligger nära ett skyddsrum men jag går inte dit längre. Jag tänker inte på säkerheten längre. Jag har inte tid.
Vi hade inte lyckats nå henne på en månad. Nu fick vi veta att de ryska soldaterna mördat henne, hennes man och deras son.
Även om vi känner oss lite mindre otrygga nu så är stämningen här präglad av sorg. I måndags lämnade de ryska soldaterna Butja. Det är en liten stad utanför Kiev som har varit helt ockuperad och det är först nu vi förstår vidden av övergreppen som har begåtts där.
Innan kriget började var jag och ordföranden i vår fackförening i Butja för att besöka ledaren för vår lokalavdelning. Vi hade inte lyckats nå henne på en månad. Nu fick vi veta att de ryska soldaterna mördat henne, hennes man och deras son.
De är inte de enda fackliga kollegor vi har förlorat. För några dagar sedan bombade Ryssland regeringsbyggnaden i Mykolaiv. Hittills har 38 personer bekräftats döda i den attacken. 15 av dem var våra medlemmar.
Att se videoklippen från Butja är fruktansvärt. Den tortyren, den ondskan, är svår att ta in. Jag läser att ryska politiker säger att deras soldater inte låg bakom morden och saknar ord för att beskriva vad jag känner.
Jag vill att världen ska se de här bilderna. Jag vet att de är hemska. Jag vet att de gör ont. Men det här är vårt folk, det här är våra grannar, det här är våra vänner.
Jag tänker på det lilla barnet och den gamla kvinnan som mördades. De hade inte gjort någonting fel och nu är de döda. Nu ligger deras kroppar på gatan i Butja där jag har gått så många gånger.
Jag är trött. Varje dag nås vi av nyheter om tragedier och krigsbrott, varje dag är det hundra telefonsamtal som ska besvaras.
Jag sover tre–fyra timmar per natt. Mina vänner som också volontärarbetar är lika trötta, men vi förstår att vi måste fortsätta. Vi organiserar resor och boenden, vi packar hjälpsändningar med mat och kläder till internflyktingar och soldater. I dag skickade vi en hjälpsändning till Mykolaiv.
Den här processen fortgår dag efter dag. Att vi är trötta är ingenting konstigt. Men jag har ett ansvar. Jag hade möjligheten att fly till Sverige men jag valde att stanna. Det förpliktigar.
Mina kollegor i fackets ungdomsnätverk utsåg mig till ledare, då måste jag vara en ledare.
