I dessa tider är det lätt att känna att världen skulle bli en bättre plats om man kunde vara både blind och döv. Det ändrar såklart inte verkligheten, men den blir åtminstone lättare att leva i. 

Ungefär med den tanken lämnar jag Mattias Svenssons text i Svenska Dagbladet som bland annat handlar om vänsterns nya mediesatsningar, där också Nya Mitten nämns.

Svensson landar i att vänstern försöker hitta en ny ton, men mest landar i ”gammalt gnäll”.

”LO har för sin del sjösatt sajten ’nya mitten’. I sin programskrift skriver redaktören Lotta Ilona Häyrynen att ’den pessimistiska vänstern har gjort sitt'” skriver Svensson, och fortsätter med att nämna en av våra första publiceringar:

”Det första reportaget handlar om hur eländigt det är att arbeta i välfärden. Helt rätt av en facklig mediesatsning att uppmärksamma dåliga arbetsvillkor, men talande att de villkor man anser illustrerar detta återfinns i en verksamhet som kommuner och regioner ansvarar för.”

Talande miss

Kul att Svenska Dagbladet anser oss göra helt rätt, antar jag, men jag undrar exakt vad som är talande med att usla arbetsvillkor också finns i välfärden?

(Svensson verkar för övrigt ha missat en annan av våra tidiga texter, den av Pelle Sunvisson som beskriver villkoren för den papperslösa och främst ukrainska arbetskraften i Sverige. Ibland skandalöst nog offentligt upphandlad, men främst i privat sektor). 

Uppenbart talande är dock Svenssons ovilja att precisera vilka dåliga arbetsvillkor Nya Mitten har uppmärksammat.

Texten som Svensson länkar till handlar om kvinnor – främst undersköterskor, vårdbiträden och personliga assistenter – som har erfarenheter av att bli utsatta för hot och våld på sina arbetsplatser. 

Journalister och vårdbiträden

“Arbetsvillkor” kan ju tolkas lite hur som helst. För en journalist eller tjänsteman kanske som en irriterande HR-avdelning. Klart det låter gnälligt att ständigt återkomma till en sådan sak. 

Men verkligheten ser helt annorlunda ut för många människor som inte arbetar på redaktioner och mest skriver texter om hur svårt det är att hinna till Systembolaget innan stängning.

”Jag har haft blåmärken på brösten, på rumpan. När jag jobbade på en demensavdelning blev jag nedhållen i strypgrepp i sängen av en man”  berättar en 46-årig kvinna i vår artikel.

Att uppmärksamma sådant gör en till gnällvänster, blir Svenssons heta take. 

Inte en enda gnällande uska

Jag kan också säga att det inte var en enda kvinna i vård- och omsorgen som gnällde för Nya Mitten.

De gjorde och gör bara sina jobb och berättar om verkligheten. Må hända frustrerade av att själva se hur precis allt hänger ihop och i slutändan landar på deras nackar medan politiker och Svenska Dagbladets ledarsida mest bara lallar på. 

Pessimism är att tycka synd om arbetarklassen och tro att alla är offer för oföränderliga kostnadskalkyler någon annan fattar beslut om. Optimism, för vänstern, stavas systemkritik och insikten om att världen, arbetsmarknaden och välfärden faktiskt går att förändra. 

När Nya Mitten intervjuade välfärdsanställda satt de redan på sina egna lösningar.

Lås på knivlådor när brukare har en dokumenterad historik av våld, till exempel. Eller personlarm. Högre och strategisk bemanning. Självklarheter, kan man tycka, men personalen inom vården och omsorgen vet också varför sådana lösningar uteblir: 

”Vi har inget säkerhetstänk kvar. Och allt är ekonomi.”

Det stavas marknadisering

Det spelar roll vem som styr välfärden. Och det spelar roll hur den styrs.

Marknadisering kallas det för i den svenska debatten. Stora delar av välfärden har privatiserats. Men privata styrmodeller med små marginaler, ”flexibel” bemanning, ständiga effektiviseringar och minuträkning är ett faktum i både privat och offentlig sektor. 

Kanske hittar Mattias Svensson optimism i att låtsas som att det regnar. För Nya Mitten är det istället optimism att se verkligheten och veta att vi faktiskt har svar. 

Så ja, vad ska man säga. Svenska Dagbladets ledarsida är en god plats för Mattias Svensson, men kanske inte för en vanlig Svensson.