Dagbok från Ukraina: ”Att känna stöd betyder allt”
31 MARS. ”När Ryssland invaderade höll våra svenska kollegor kontakt med oss dygnet runt.” För Arbetet Globals räkning skriver den fackliga ungdomsledaren Ivanna Khrapko dagbok från krigets Ukraina.
Fackledaren Ivanna Khrapko har valt att stanna i Ukraina trots Rysslands invasion.
I de mörkaste stunder visar sig människors bästa sidor. Samma sak gäller fackföreningar.
Vi inom facket enade oss. Det gick inte en timme utan att vi hördes. Vi hörde av oss för att kolla att alla var i säkerhet, om någon behövde hjälp med boende eller bara behövde prata.
Ett utmärkande drag hos ukrainare är deras ärlighet och vänlighet. De senaste åren har en väldigt speciell solidaritet och vänskap vuxit fram inom våra fackföreningar, och särskilt inom fackens ungdomsavdelningar. Kriget tog inte ifrån oss de sakerna, tvärtom stärktes de.
Vi skrev till varandra när flyglarmet gick, frågade om allt var okej.
Det är fantastiskt att se hur människor från hela landet, som tillhör olika fackföreningar och kanske bara har träffats på en konferens någon gång, plötsligt blir en riktig familj.
Sådana saker är ovärderliga. Vi gjorde vårt bästa för att stötta våra kollegor i de städer som Ryssland belägrade och besköt. Vi skrev till varandra när flyglarmet gick, frågade om allt var okej. Vi gav varandra styrka.
Stödet från våra internationella kollegor har också varit fantastiskt.
Under de senaste 15 år en har mitt fackförbund, SEUU, haft kontakt med fackförbundet ST i Sverige. Nu har det vuxit till mer än bara ett samarbete, det är en vänskap.
När Ryssland invaderade höll våra svenska kollegor kontakt med oss dygnet runt. Att känna den typen av stöd betyder allt. Rädslan försvinner och ersätts av beslutsamhet.
När jag hjälpte min bästa vän Oksana och hennes dotter Angela att fly stöttade våra svenska kollegor oss i allt. Inklusive att fatta beslut.
Vi hade inte tid för eftertänksamhet eller långa diskussioner, vi hade inte tid för gråt eller starka känslor. Vi var tvungna att agera snabbt för den ryska armén var oberäknelig och det gick inte att veta var nästa robot skulle träffa. De bombade både bostadshus och militära anläggningar, de gjorde ingen skillnad då och gör ingen skillnad nu.
Så när vi kom till Tjernivtsi bestämde våra svenska kollegor att vi skulle leta efter ett flyg till Stockholm. De var redo att ta emot oss allihop för att rädda oss från kriget.
Jag hade inte sovit på två dygn då och slumrade till. Men det dröjde inte länge innan jag väcktes av ett telefonsamtal.
– Ivanna, hjälp mig att hitta en lägenhet i Tjernivtsi dit jag kan ta min familj, bad en vän från fackföreningen.
Visste jag då att det skulle sluta med att jag stannade i Ukraina för att arbeta som volontär? Nej.
Det var så det började. Och det har fortfarande inte slutat. Vårt fackliga ungdomsnätverk förenades av en orubblig vilja att hjälpa varandra. Att rädda varandras liv.
Visste jag då att det skulle sluta med att jag stannade i Ukraina för att arbeta som volontär? Nej.
Ville jag hjälpa människor? Ja.
Under krigets första dagar lärde jag mig en viktig läxa. När du är omgiven av tragedi är det viktigt att tänka rationellt och inte låta rädslan ta över. Det är bara då du kan fatta rätt beslut. Det är bara då du kan göra skillnad.
