Dagbok från Ukraina: ”Jag har valt att stanna och göra allt i min makt”

Jag hade aldrig föreställt mig att det kunde bli krig. 

Den 24 februari, klockan sex på morgonen, vaknade jag av att telefonen ringde. Det var min bror. Jag svarade och hörde hans darrande röst. 

– Var är du? Är du okej? frågade min bror.

– Jag är hemma och sover, allt är bra med mig. Vad har hänt?

– Ivanna, krig! De bombar Kiev! skrek min bror.

Krig. Det första jag gjorde var att öppna en nyhetssajt. Jag var i chock. Ryssland hade inlett en fullskalig invasion av Ukraina. Det var fullt av bilder från platserna som beskjutits. 

Jag öppnade fönstret och hörde ljudet av sirener från gatan. Jag läste om artillerield mot flygplatserna. 

Sedan tänkte jag: ”Oksana, Angela, hur mår de?” 

Oksana är min vän, en kollega som bor med sin dotter Angela nära  Zjuljanyflygplatsen.

Jag ringde dem. Tack och lov hade de klarat sig.  

De första minuterna var jag helt panikslagen. Jag sprang runt i rummet och utan att lyckas komma på vad jag behövde. Viktiga dokument, verktyg, dator, medicin, kläder… 

Ironiskt nog hade min vän gett mig en ryggsäck dagen innan. Då hade jag inte kunnat föreställa mig att den ryggsäcken och några få tillhörigheter skulle vara allt jag hade med mig när jag lämnade Kiev. 

15 minuter. Så lång tid tog det mig att packa ryggsäcken och springa ut. 

Jag försökte att ringa en taxi men inget av bolagen svarade. I stället gick jag till tunnelbanan.   

Det var en oerhört märklig känsla. Ljudet av sirener, människor med resväskor, barn, husdjur i burar, alla på språng någonstans. Jag såg direkt de långa köerna till bankomaterna, så mina försök att ta ut pengar gick om intet. 

Det var trångt i tunnelbanan. För många människor, rädda ansikten, alla med en telefon i hand. Vissa läste nyheter, andra skrev meddelanden. 

Just då kunde jag inte förstå att allt det här verkligen hände.

Jag tog upp min egen telefon. Vi har en gruppchatt för ungdomsrådet i min fackförening där vi brukar diskutera alla möjliga frågor. I vanliga fall börjar vi varje morgon med att önska varandra en bra dag. 

Jag öppnade chatten och såg ett meddelande som fortfarande ger mig kalla kårar varje gång jag läser det.

De skrev: ”Ja, jag lever.”

Jag skrev samma sak.    

Hundratals telefonsamtal från familj, vänner, kollegor. Alla pratade skräckslaget om kriget, ingen ville tro att det var verkligt.

När jag kom ut från tunnelbanan kände jag för första gången röklukten. Jag trodde att det hade börjat snöa men snart förstod jag att det var askflingor som yrde i luften. 

När jag kom hem till Oksana gjorde det så ont att se Angela. Hon sprang obekymrad runt i rummet, lekte med sina leksaker. Detta barn kunde inte veta att hon skulle bli tvungen att sova i skyddsrummet, att flykten till säkerhet skulle ta 22 timmar och att de ryska ockupanternas stridsflyg skulle skjutas ned ovanför våra huvuden.  

Nyheterna var nedslående hela dagen. Den ryska armén attackerade Ukraina, bombade städerna Kiev, Charkiv, Tjernihiv och Sumy.

Hundratals telefonsamtal från familj, vänner, kollegor. Alla pratade skräckslaget om kriget, ingen ville tro att det var verkligt. 

Från lägenhetens balkong såg jag människor lämna sina hem. Jag läste nyheterna om hemsk trafikstockning utanför Kiev. Människor flydde…

Det var svårt att bestämma vad vi skulle göra. Till att börja med samlade vi ihop alla saker som Angela behövde och hoppades att vägen till Tjernivtsi, dit vi planerade att åka, skulle vara öppen. 

Mot kvällen åkte vi för att hitta ett skyddsrum. En av möjligheterna var ett parkeringshus i närheten, den andra var en källare i ett ofärdigt bostadshus.  

Vi tyckte att parkeringshuset kändes ganska säkert. Därför bestämde vi oss att åka dit om flyglarmet skulle gå. 

Runt klockan åtta på kvällen ljöd larmet. Tillsammans med Oksana och Angela åkte jag till parkeringshuset. Först var det fullt av människor, familjer med barn. Men efterhand började det tunnas ut. 

Mobiltäckningen var dålig så ibland gick jag utomhus. När jag stod på gatan utanför parkeringshuset kom en kvinnlig militär fram till mig. Hon frågade vad jag gjorde där. Jag svarade att det var vårt skyddsrum för natten. Hon tittade förvånat på mig.

– Vi har en militär enhet i närheten. Ni måste härifrån för om det här stället träffas av bomber eller raketer kommer det att bli en massgrav, sade militärkvinnan med barsk röst. 

Tio minuter. Så lång tid tog det för Oksana och mig att ta oss till närmaste tunnelbanestation, där vi stannade hela natten. 

Jag har valt att stanna i Ukraina för att jag måste göra allt i min makt för att vi ska vinna.

Jag heter Ivanna. Jag är 32 år gammal och från Ukraina. För två år sedan flyttade jag till Kiev och började arbeta på SEUU, fackföreningen för ukrainska statsanställda. För tillfället leder jag avdelningen för utbildning, information och internationellt samarbete. 

Jag har valt att stanna i Ukraina eftersom min familj och mina vänner är här. 

Jag har valt att stanna i Ukraina för att jag måste göra allt i min makt för att vi ska vinna.