Är kalla kriget på väg tillbaka?

Trots allt vi bevittnat de senaste två veckorna tror jag att det vi ser snarare är den gamla geopolitikens dödsryckningar. Världen har glädjande nog reagerat med avsky och närmast enhälligt fördömt Rysslands invasion. En helt annan respons än jag tror att Putin, som gammal KGB-agent i DDR, hade förväntat sig.

Nyligen pressades försvarsminister Peter Hultqvist hårt i SVT:s 30 minuter om Sverige idag hade varit säkrare med ett Natomedlemskap.

Ramaskri i brunhögern

Det är en helt hypotetisk fråga, eftersom ett medlemskap skulle förändra säkerhetsläget – sannolikt bidra till en snabbare militär upptrappning, mer frostiga relationer och ett mer pressat Kreml.

Ingenting som stärker säkerheten direkt. Men när regeringen mycket klokt bedömer att det är ostrategiskt att gå med i Nato blir det ändå ramaskri i stora delar av den brunblå borgerligheten.

En moderat på twitter menade att själva det faktum att Putin hotar med ett våldsamt svar på ett eventuellt svenskt Natomedlemskap var skäl nog att gå med i Nato! Att kritisera detta gamblande med vår historiskt framgångsrika alliansfrihet kallades att ”kröka rygg för ryssen”.

Kreml har dikterat

Regeringen har tillkännagett att Sverige ska öka de militära utgifterna till rekordhöga två procent av BNP – som en direkt reaktion på Rysslands aggressioner. Vi har alltså låtit Kreml diktera att många miljarder inte längre ska gå till svensk vård, skola och omsorg, utan till upprustning, upptrappning, militarisering.

Då borde väl samma princip gälla, att borgerligheten skulle uppröras över anpassningen, men nej – de kräver ännu större försvarsutgifter! Man frågar sig hur stora belopp Putins offensiv kan förmå borgerligheten att ta ifrån de gapande hålen i välfärdsstaten, och vem det är som villigast låter sig ”styras av Kreml”?

Stödjer postkolonial världsordning

Det finns goda skäl till att Natomedlemskap i många decennier har varit högerns stora säkerhetspolitiska fråga. Ett medlemskap innebär nämligen ett aktivt stöd till den orättvisa postkoloniala världsordning som den djupt problematiska och svajande demokratin USA arbetat för så länge. Demokratiskt valda regeringar, inte minst socialistiska och socialdemokratiska, har aldrig fått chansen.

Miljoner människor har dött i deras otaliga angreppskrig och rättslösheten har brett ut sig. Demokratirörelser har krossats, med pengar och vapen från USA – i Asien, Latinamerika och Mellanöstern.

Polariserade samhällen som ideal

För den höger som ännu idag ser USA:s fallerande och varje dag mer polariserade samhälle som ett ideal, är Natomedlemskapet naturligt att sträva efter. Det ses bara som en ”hemförsäkring”. Men det finns ingen enskild makt som gjort världen så farlig för den demokratiska vänstern som Natos ständiga ordförandeland.

Visst är Nato ett hot mot vissa auktoritära diktatorer, de som inte ingår i den västliga, kapitalistiska intressesfären, men Nato innebär också i allra högsta grad ett säkerhetshot för demokrater, och ett skydd för de auktoritära krafter som spelar enligt sfärens regler.

Ett medlemskap i Nato är inte en hemförsäkring utan ett ideologiskt vägval där en global, progressiv demokratisk vänsterrörelse är förlorare. Det vet högern.