Väljer vi solidaritet eller rysk energi?
När svenska konservativa tvingas välja i Ukrainakriget kan vi inte förutsätta att solidaritet sätts i första rummet, skriver Arbetets ledarskribent.
Sverige och EU inför nu hårda sanktioner mot rysk ekonomi. De hårdaste någonsin, sägs det, sanktioner som ska göra Ryssland ekonomiskt isolerat och få Putin på fall.
Men så länge vi köper olja och gas från Ryssland i den gigantiska omfattning som EU faktiskt gör så påverkas knappast Putins finansiering av kriget.
Och det här slår skuggor in mot vår egen debatt om framtidens energiutvinning.
Miljarder in i rysk krigsmakt
För vad ska EU egentligen satsa på för att komma ur beroendet av rysk olja och gas? Effektiva kraftverk för sol och vind, eller ska EU lyssnas på svensk höger och bygga fler kärnkraftverk, det vill säga 30-åriga projekt till gigantiska kostnader, samtidigt som vi under dessa 30 år fortsätter att köpa rysk gas och olja?
Då finns i värsta fall ingen demokrati kvar i Europa.
Energiförsörjningen är integrerad i EU. Att Sverige tillhör ett av de få EU-länder som har en hög grad av självförsörjning på energi, främst genom våra vattenkraftverk, påverkar inte att EU som helhet måste importera det mesta av sin energi.
Det måste vi hålla i minnet när vi pratar om de sanktioner som nu klubbas.
30 oligarker ska få sina tillgångar frysta i västerländska banker (i den mån rätt konton kan identifieras).
Den ryska centralbanken ska inte längre kunna nå sina valutareserver i västerländska banker. Många västbanker har också stängt sina kontor för ryska transaktioner.
Men ändå utgör 63 procent av EU:s import från Ryssland fortsatt av olja och gas.
Vi öser in miljarder i den ryska krigsmakten.
Bryt importen av gas och olja
Den något underliga situationen har alltså uppstått där EU-länderna i solidaritet hissar den ukrainska flaggan utanför sina regeringsbyggnader och samfällt skickar vapen och militär utrustning till Ukraina för att slåss mot Ryssland – samtidigt som Putin tar emot pengar från EU så att kriget kan fortsätta.
Den omhuldade devisen att man måste hålla isär energiförsörjning och krig är här absurd.
De som nu dödas av ryska vapen i Ukraina ser det inte som en förmildrande omständighet om vapnet de skjuts med har kunnat köpas för de pengar som Putin fått in genom att sälja energi till väst.
Västs energiförsörjning är därmed en del av kriget.
Om vi varaktigt ska kunna undvika det ryska hotet mot de länder som vill utvecklas till demokratier finns bara en väg att gå, att bryta importen av gas och olja.
Det kräver en omställning av EU:s energipolitik. Redan i dag har EU satt som mål att bli koldioxidneutralt senast år 2050. Det har ingen bäring på att stoppa det ryska hotet i dag men är en ambition som också innebär ett försvar för demokratin.
Vindkraft är inte MP-politik
På kort sikt måste Sverige verka för att få till stånd än starkare ekonomiska sanktioner som gör att Ryssland inte kan få betalt för den olja och den gas de levererar. Det innebär ett snabbstopp för rysk export och rysk upprustning med EU-pengar men innebär också uppoffringar för EU:s invånare. Men först då gersanktionerna resultat.
På längre sikt måste vi inse att Europas energiförsörjning är tätt sammanlänkad med europeisk politik.
Ska vi bryta Putins makt måste vi göra oss oberoende av rysk olja och gas. Då kan vi knappast som det svenska högerblocket lägga oss på rygg och skrika efter mer kärnkraft som ska vara klar om 30 år.
Det är en linje som gynnar en fortsatt underordning under Vladimir Putins totalitära politik, oavsett hur mycket högerns frontfigurer nu vrålar sig hesa om att vi måste hjälpa Ukraina.
Under det senaste decenniet har rysk export av varor och tjänster enligt Utrikespolitiska institutets siffror gradvis minskat och hela den ryska ekonomin – och därmed de ryska stridskrafterna – byggs alltmer upp runt exporten av olja och gas.
Ordentliga satsningar på förnyelsebara energikällor i Sverige och EU är en politik för demokrati i Europa.
Eller kan högerblocket inte tänka längre än till att vindkraft är MP-politik?