Efter en natt med bombningar mot Kiev och sedan ett flyglarm tidigt på morgonen bestämde sig personalen för att överge hotellet, där jag och de flesta andra utländska journalisterna bor i Kiev. Det finns ingen frukostbuffé och det sitter ingen i receptionen.

– De har lämnat över hela byggnaden till oss, som en fransk reporter sade till mig.

Det ryska anfallskriget mot Ukraina har snabbt haft en extrem påverkan på hela det ukrainska samhället och på miljontals människors liv.

Dova explosioner från ryska bombningar hörs titt som tätt i Kiev, som är hem för tre miljoner människor. Bombningarna som sker närmare stadskärnan får fönstren att skaka till. Flyglarm har ljudit med några timmars mellanrum och varje gång flyr människor till närmsta tunnelbanestation för att söka skydd under jorden.

Riktiga skyddsrum finns här och var, men de har inte använts sedan tidigt 1940-tal och är i dåligt skick. 

Det har blivit svårt för folk med tomma skafferier att hitta någonting att äta. Bankomaterna har tömts på kontanter.

Fram till kvällen innan kriget var det fortfarande gott om folk ute och åt middag på restauranger, drack öl eller shoppade i samma slags butiker som finns i Sverige. Alina, en ung kvinna som var ute på cocktailkväll med väninnor, sade till mig att det var rätt att leva som vanligt så länge som möjligt för att undvika masspanik. Om kriget kom skulle hon ansluta sig till det ukrainska hemvärnet för att bedriva väpnad motståndskamp.

Dagen efter infördes utegångsförbud på kvällen. Nästan alla butiker är nu stängda, inklusive matserveringar och mataffärer, så det har blivit svårt för folk med tomma skafferier att hitta någonting att äta.

Bankomaterna har tömts på kontanter. Långa bilköer ringlar nu västerut när de som har pengar, ett fordon och möjlighet börjar fly till något av de angränsande EU-länderna. 

De som har tillräckliga medel ger sig av, medan de som är fattiga tvingas stanna kvar.

En annan Kievbo jag träffade, pensionären Fyodor, sade att han var för fattig för att ha råd att fly. Hans enda plan och förhoppning är att försöka ta sig till sin lilla datja 70 kilometer norr om stan och vänta ut kriget där i stugan. När jag träffade honom stod han och mekade med sin gamla sovjetiska Lada, i hopp om att den skulle hålla att köra honom hela vägen.

President Putin har valt att starta krig i Europa. Allt som sker här känns också sorgligt bekant från andra, mer avlägsna, väpnade konflikter jag bevakat.

Jag tänker på desperationen som uppstår hos människor som inget annat vill än att leva i fred, när freden bryts. Sönderfallet av infrastruktur. Och på hur de som har tillräckliga medel ger sig av, medan de som är fattiga tvingas stanna kvar.