Tvingas min vän Olga fly nu när Putin invaderat Ukraina?

KOMMENTAR. De bor nästan grannar med oss. Vi brukar alltid stanna och prata en stund när vi möts på skogspromenader eller vid brevlådorna.

Ett par gånger per sommar fikar vi hos varandra, sådär som grannar gör när de tycker om att umgås.

De kom hit i början på 90-talet efter Sovjetunionens kollaps. De flyttade från fallande levnadsstandard, kaos och osäkerhet. De var unga forskare med gedigen naturvetenskaplig utbildning.

Snart arbetade de på Umeå universitet, det gör de fortfarande. Här har de byggt sina liv med barn och numera även barnbarn, med sommarstuga och vänner.

De växte upp och träffades i Sovjetunionen. Deras mödrar bor kvar, men numera bor de i olika länder trots de inte har flyttat. Hennes mor utanför Jekaterinburg i Ryssland nära Ural. Hans gamla mamma i Luhansk i Ukraina, i det som sedan flera år är en krigszon under angrepp av Ryssland och ryskstödda separatister.

Ibland har vi förstås kommit in på kriget i Ukraina. Ett krig som de ser som både tragiskt och smärtsamt, varför ska ryssar och ukrainare skjuta på varandra, de som nästan är samma folk och som har så mycket gemensamt? 

Den ryska invasion av Ukraina som vi nu ser får förödande effekter humanitärt och politiskt. Den gör också att två folk som har förenats av många band nu blir ockupanter och ockuperade. Det kommer att ha negativa effekter i generationer framöver.

Så många ukrainare har släkt i Ryssland, så många ryssar har släkt i Ukraina. Man delar familjeband, historia, minnen, matkultur och författare. Och nu krig? Det är obegripligt. Det är som att vi skulle kriga mot norrmän eller finländare, tanken är orimlig och bisarr för många vanliga ryssar och ukrainare.

I somras reste jag genom Ukraina. Genom Lviv där den ukrainska nationalismen är stark och där man mest hör ukrainska talas på gatan. Den del av Ukraina som tillhörde Polen och Österrike-Ungern, som undkom 30-talets stalinistiska terror som drabbade Ukraina särskilt hårt med den massvälten Holodomor som framkallades av Sovjetstatens politik.

Jag reste till Odessa där man hör betydligt mer ryska på gatorna, en stad där de vackra gamla byggnaderna berättar en historia om Ryssland. I Odessa träffade jag Olga, en yngre kvinna aktiv inom kulturlivet i staden.

Hon berättade om filmfestivaler, teatrar och prideparader som hon varit med och arrangerat när hon visade mig runt i sin stad där det ukrainska möter det ryska, judiska och grekiska arvet. Hon var kritisk till mycket i dagens konservativa Ukraina, men ännu mer kritisk till Putin och det auktoritära Ryssland.

Olga var internationalist, men också stolt över att vara ukrainska. Liksom för alla andra vi mötte var Ukrainas oberoende en självklarhet för henne, något som inte kan rullas tillbaka. Men hennes föräldrar talar bara ryska trots att de bor i Ismajil på gränsen till Rumänien. Många ukrainare har ryska som sitt modersmål.

Hon berättade om alla festivaler och kulturmöte i staden. De brukar ordna visningar av Eisenteins ”pansarkryssaren Potemkin” i den Odessatrappa där en av filmens och filmhistoriens mest berömda scener utspelar sig.

Musiken till filmen spelas på plats av symfoniorkester. Sergej Eisenstein var sovjetisk regissör med rysk/tysk/judiska rötter, handlingen skildrar upproret 1905 bland matroser i den då tsarryska svarthavsflottan i Odessa, då i Ryssland, idag i Ukraina.

Men kulturutbytet med Ryssland har blivit allt mindre. När tågen och flygen inte längre går, när inbjudningarna inte längre skickas och när ilskan och fientligheten växer blir kontakterna allt färre.

Så många ukrainare har släkt i Ryssland, så många ryssar har släkt i Ukraina. Man delar familjeband, historia, minnen, matkultur och författare. Och nu krig? Det är obegripligt.

Förr kunde man se mycket rysk film på TV, nu är det mer ovanligt. Olga saknade utbytet med den ryska kultur som hon levt med i hela sitt liv. Istället brölar den nationalistiska propagandan. De mänskliga och kulturella band som förenar två folk tunnas ut. 

Putins råa maktpolitik har många offer. Två länders befolkningar som har haft mycket gemensamt har glidit allt längre från varandra. Nu har Putin valt kriget.

Den ryska invasion av Ukraina som vi nu ser får förödande effekter humanitärt och politiskt. Den gör också att två folk som har förenats av många band nu blir ockupanter och ockuperade. Det kommer att ha negativa effekter i generationer framöver.

Jag kan inte låta bli att tänka på min grannes mamma. Är hon evakuerad? Kan hon höra granaterna runt sitt hus?

Jag tänker på Olga i Odessa. Har hon packat en väska för att kunna lämna landet? Har hon bestämt sig för att stanna och slåss? 

Det är en mörk dag för Ukraina, för Ryssland och för Europa.