#Metoo-vågen i Sverige blev enorm. Pandemin bidrog till att sätta arbetsvillkoren inom vården och omsorgen på agendan.

Ändå har det länge talats tyst om de delar av arbetet som är vardag för tusentals kvinnor i landet: våldet.

Det handlar om ett våld som anses som självklart att stå ut med på bland annat demens- och vårdboenden, trots att mycket skulle kunna förhindras med bättre rutiner eller personlarm.

I Facebookgrupper samlas kvinnor för att stötta varandra och ge råd. Kvinnor som upplever att deras chefer inte tar dem på allvar.

Nya Mitten har samlat fyra vittnesmål från verkligheten. Samtliga namn är fingerade. Alla som vittnat gör det anonymt.

Inget lås på knivlådan

”Min närmaste kollega, som hade sovande jobbpass, blev när jag lämnade henne efter mitt kvällspass jagad med en kökskniv runt köksbordet och ut ur boendet på sena kvällen.

Trots att vi fått info om att den boende har en historik av våld och även suttit på rättspsyk fick vi inte ha lås på knivlådor eller liknande. Eller vara två i tjänst på natten.

Efter händelsen fick vi hjälp av ett regionalt skyddsombud att få igenom lås på knivlådan och dubbel bemanning under kvällstid en kort period. Men vi fick inga personlarm eller liknande trots att vi önskade det.”   

Sara, 34

Ring inte polisen

”Nolltolerans mot hot och våld har vi inte längre. Vi har haft knivincidenter och flera allvarliga våldsbrott utanför. Vi har haft en kollega som blivit förföljd och ren mobbing inom själva arbetslaget som resulterat i sjukskrivningar.

Vi har klienter med psykiatriska diagnoser som är omedicinerade och går i stället på tjack. Vi har inte utbildningen och definitivt inte bemanningen – som är mycket låg per klient – att ta hand om det, men det är vår nya målgrupp.

Klienter kan säga att de känner sig väldigt hotade av någon, men vi kan inte göra något åt det. Vi har inget säkerhetstänk kvar. Och allt är ekonomi.

Som tjej måste man alltid vara bättre på allt, men här ska man dessutom vara bekväm. Säger man ifrån får man sämre arbetsuppgifter. Svaret vi får uppifrån är att vi bara får ’acceptera att de är som de är’.

’Ring inte polisen, det ser dåligt ut, gör som klienterna säger’.  Någonstans ska dessa människor kunna bo, men man måste tänka på säkerheten.” 

Maria, 30

Det nöter ned

”Jag har haft blåmärken på brösten, på rumpan. När jag jobbade på en demensavdelning blev jag nedhållen i strypgrepp i sängen av en man.

Såhär i efterhand har jag insett hur många gånger jag fått kommentarer om mitt utseende och om hur många gånger jag ska straffas och att det givetvis har satt spår i mig. Jag klär mig aldrig i urringat ens privat. Jag går inte ut där folk dricker.

Vi har väldigt bra chefer och larm nu, men när jag jobbade i äldreomsorgen fattade cheferna ingenting.

Det sexualiserade våldet är svårt att värja sig mot. Det nöter ned. Man har ju använt alla perky sätt att bemästra kommentarerna för tillfället. Sedan hamnat i det här stadiet där man bara ’du och din kuk kan dra åt helvete, jag jobbar nu, skulle du ha fem eller sju köttbullar?’.

Nu är jag tant. Det är så jävla skönt. Man borde fan ha stödgrupper för individer under 40.”

Julia, 46

Lätt att det blev en snyting

”För mig har det nog ända sedan gymnasiet varit en del av jobbet. Även på gymnasiet när man gick på timmar och mest jobbade inom äldreomsorgen hade man ju de här gamla och dementa tanterna och farbröderna.

Och det var lätt att det blev en snyting. För mig har det nog alltid funnits i mitt yrkesliv.”

Amanda, 41

Har du en berättelse om våld i din arbetsvardag som du vill dela med dig av? Mejla till Nya Mitten här >>