Töväder på världens tak: ”Något går sönder framför våra ögon”

I gryningen ger sig herdarna av.

Jakar, kor och getter lämnar lerstallens syrefattiga värme för den bistra kylan utanför. Olika hjordar sluter samman längs vägen som leder ut ur staden Alichur, hem för 2 000 människor och de 50 000 boskapsdjur som utgör deras försörjning. 

Snön är djup. Alichur ligger på nära 4 000 meters höjd i Pamirbergen i östra Tadzjikistan.

Herdarna har svårt att hålla djurens tempo. Snart är de på efterkälken under promenaden mot slätterna framför bergsmassiven.

– Det gäller att hänga med, vargarna är snabbt på djuren om vi inte håller oss nära, säger Iraj, en herde med jakar och getter att se efter.

60 miljoner beroende av glaciärervattnet

Men det är inte bara herdarna och boskapen som går i otakt. Naturvårdaren Mahan Atabaev, som ansvarar för tillsynen av 92 000 hektar skyddsområde utanför Alichur, beskriver vad han ser genom sin kikarlins. 

– Något håller på att gå sönder framför våra ögon.

Pamirbergen brukar kallas Centralasiens vattentorn. 60 miljoner människor är beroende av glaciärsmältvattnet för elektricitet, jordbruk och boskapsuppfödning. Via floder syresätter vattnet storskalig produktion av bomull, ris och vete.

Allt hänger ihop, menar Mahan Atabaev och beklagar att han i många år bidrog till att slita sönder alltsammans. 

– Men vilket val hade vi?

Försörjde sig som tjuvjägare

Under Tadzjikistans blodiga inbördeskrig 1992–1997 försörjde han sig på att jaga de utsatta arter han nu har i uppdrag att skydda. 

– Under inbördeskriget var vi helt avskurna från omvärlden. Tjuvjakt var enda chansen till överlevnad, säger han.

Arbetet med den ekologiska skyddszonen stöds av myndigheter och erbjuder 15 arbetstillfällen. Allt utgår från Alichur där majoriteten av invånarna är seminomadiska boskapsuppfödare som spenderar vår- och sommarhalvåret i portabla jurtor.

– Först efter kriget förstod vi hur illa läget var. Många arter hade nästan utrotats, säger Mahan Atabaev. 

”Under sovjettiden fanns det jobb”

Från Alichur, i provinsen Gorno-Badachsjan, är avståndet till huvudstaden Dushanbe fyra gånger längre än till kinesiska Xinjiang.

Enda väg in och ut är Pamirmotorvägen, planetens näst högst belägna internationella motorväg, anlagd av sovjetiska ingenjörer och tadzjikiska byggarbetare på 1930-talet. 

Då var Gorno-Badachsjan Sovjetunionens södra utpost, granne med Afghanistan i söder och Kina i öst. Då försåg myndigheterna Alichur med elektricitet, skolor och vårdcentraler.

– Det går inte att komma ifrån det, säger Mahan Atabaev.

– Under sovjettiden fanns det jobb, utbildningsmöjligheter och varor i butiken. Systemet var absolut i behov av avveckling, men det borde inte ha försvunnit över en natt. Tadzjikistan borde ha valt en mellanväg.

Efter imperiet kom inbördeskriget

Efter sovjetimperiets kollaps och Tadzjikistans självständighet 1991 avvecklades inte bara välfärdssystemen.

1992 utbröt ett inbördeskrig och regeringen i huvudstaden Dushanbe, styrd av tidigare potentater inom sovjetsystemet, stängde dörren till Gorno-Badachsjan där en islamistisk motståndsrörelse var baserad. Följden blev svält, flyktingkris och desperation. 

– Biståndsorganisationernas helikoptrar blev enda länken till omvärlden, minns Mahan Atabaev.

I dag stundar inga krig, men osäkra framtidsutsikter härskar likväl. Och precis som då riskerar Alichur akut fattigdom och desperation.

Anledningen är de smältande glaciärernas långtgående sidoeffekter. Tadzjikistan är enligt FN det land i Europa och Centralasien som är mest sårbart för klimatförändringar.

I Pamirbergen är vi utelämnade åt oss själva och vår egen överlevnadsförmåga.

Sedan 1950 har temperaturen på ”världens tak” stigit med en grad.

Lagom till nästa sekelskifte befaras nära hälften av Pamirbergens glaciärer vara bortsmälta, med dränerade grundvattenreservoarer och minskad vattensäkerhet som följd. Samtidigt blir befintliga vädermönster mer extrema. 

– Förra vintern var den bittraste vi upplevt på länge. Det var minus 60 grader och när våren kom så förstod vi priset som naturen hade fått betala i form av ihjälsvultna och ihjälfrusna djur, säger Mahan Atabaev. 

– Samtidigt är somrarna här så varma att inget växer och marken nästan kokar.

”Utelämnade åt oss själva”

Kortsiktiga vinnare saknas inte. I Gorno-Badachsjans huvudort Khorog väntas stigande flodvolymer öka vattenkraftens produktionskapacitet – samt erbjuda nya arbetstillfällen i en region drabbad av massarbetslöshet.

Till Alichur väntas däremot inga industrier eller investerare, trots att Pamirbergen är rikt på kol, uran och guld. Det kom inga gruvbolag under sovjettiden och inte heller några efter inbördeskriget. De förfallna elstolparna längs motorvägen är blott runmärken efter en svunnen tid. 

– I Pamirbergen är vi utelämnade åt oss själva och vår egen överlevnadsförmåga, säger Tilebaldieva Tasihhan. 

Hon och maken Lulbekov tillhör Alichurs halvnomadiska boskapsuppfödare. Tillsammans försöker de skapa möjligheter för sina tre barn. Men rubbade klimatcykler och prishöjningar på basvaror efter pandemin är omständigheter svåra att rå på.   

De unga lämnar hembygden

Pamirbergen är i dag en av många frontlinjer där extremvädret börjat fasa ut människan. Många lämnar Alichur och Mahan Atabaev förstår dem. Särskilt de unga. 

– De är smarta och vet vad de vill, säger han. De vill inte leva så hårda liv och ta samma jobb som sina förfäder. Inte så länge andra möjligheter finns någon annanstans. Hade inte kriget kommit emellan hade jag också dragit. Men nu blev det inte så och i stället vill jag berätta Pamirbergens historia.

Det är sent på eftermiddagen och herdarna återvänder till Alichur.

I ryggen, på himlen ovanför dem, växer vita snömoln sig stora. De passerar den allmänna brunnen på huvudgatan och männen som lassar av stora silverklippblock från en lastbil, dagens skörd från en närliggande och privatdriven gruva.

– Ännu en dag i graven, säger herden Iraj.

Han gör tummen upp och håller jämn fart med sina jakar och getter under sista sträckan hem.