Martin Klepke: Rikedomen skenar och skatterna sänks – för de riktigt rika

De riktigt rika drar ifrån, visar LO:s kartläggning av maktelitens inkomster.

Deras inkomstsprång har de senaste åren varit rent gigantiskt och klassklyftorna har ökat kraftigt.

Och vi måste fråga oss hur denna stora orättvisa kan fortsätta år efter år, speciellt när 2020, det sista året som finns med LO:s kartläggning, drabbades av corona med stora inskränkningar som följd.

Men de rikas inkomster tog alltså tvärtom ännu ett kraftigt kliv uppåt.

I ett läge där företag har kämpat för att överleva och regeringen har ökat stödåtgärder för många hundra miljarder kronor för att stötta permitterade och uppsagda glider alltså den allra högsta eliten vidare upp till inkomstnivåer som vi aldrig tidigare skådat.

LO:s kartläggning omfattar 200 personer som sitter på de allra högsta positionerna inom ekonomi, politik, arbetsmarknadsorganisationer, media, myndigheter med flera områden. Många av dem har höga inkomster men det är bara en av dessa kategorier som utmärker sig genom en fullkomligt ofattbar inkomstexplosion under senare år, och det är den ekonomiska eliten.

Att sitta i storföretagens ledningar är alltså den säkraste vägen till att kunna inhösta ett orimligt inflöde av stigande inkomster.

Avståndet mellan arbetare och direktör rekordstort

Den ekonomiska eliten tjänar i dag motsvarande 64,8 industriarbetarlöner.

Jämförelsen med industriarbetarlöner gjordes första gången 1950. LO-ekonomen Anna Almqvist har behållit jämförelsemåttet när hon gjort årets rapport för att kunna studera den långsiktiga utvecklingen.

Och aldrig någonsin under dessa år har avståndet varit så stort (se graf nedan).

1980 var avståndet mellan en industriarbetare och en direktör i makteliten som lägst. En direktör i den ekonomiska makteliten tjänade då motsvarande 9 industriarbetarlöner.

Kan då politikerna göra någonting? Och ska de över huvud taget göra någonting?

Länge har ju tanken, åtminstone bland dem som själva tillhör den ekonomiska makteliten, varit att allt blir bäst om marknaden får sköta sig själv och politiker håller sig undan.

Med tanke på den totala katastrof som den ekonomiska elitens marknadstänk har skapat inom skola och välfärd är det knappast en bra idé.

Den allmänna rättvisekänslan hos det stora flertalet svenskar är dessutom fortfarande att de som tjänar så orimligt mycket pengar som den svenska ekonomiska makteliten gör i dag åtminstone borde kunna betala skatt för att hålla välfärden vid liv.

Ändå är det just denna grupp som starkast driver kraven på skattesänkningar och som också lyckats bli vårt lands skattefrälse.

Vi minns en av dem, Scanias tidigare VD tillika ordföranden för Svenskt Näringsliv Leif Östlings ord om ”vad fan får jag för pengarna” när det avslöjades att han smitit undan skatt genom att placera pengar utomlands.

Eliten vill inte betala för sig

Nu kanske en person i den ekonomiska makteliten inte behöver skyddsnäten lika mycket som andra, han kan ju betala för sina egna operationer och för sina egna barns utbildning och strunta i alla andra, även om skyddsnäten naturligtvis ska gälla alla inkomstklasser.

Ändå vore det klädsamt om en person som lyckats bli stenrik på sina anställdas arbete också kan tänka sig att, som alla andra i samhället, betala för den vård och den utbildning som gör de anställda tillräckligt utbildade och friska för att kunna arbeta ihop de rikas förmögenheter.

Men nej.

Tyvärr har den ekonomiska maktelitens ovilja att betala skatt dessutom gynnats av politiska beslut.

Den sista skattemässiga specialregeln för de riktigt rika, värnskatten, avskaffades som en del av januariavtalet. Att avskaffa värnskatten var ett absolut krav från Nyamko Sabuni (L) för att skriva under januariavtalet.

För dem som tillhör den ekonomiska makteliten i LO:s sammanställning betydde det att varje person fick en genomsnittlig skattesänkning på 67 000 kronor – i månaden!

Januariavtalet förhandlades fram hösten 2018. Samma år steg den ekonomiska maktelitens inkomster från 59,2 till 60,8 industriarbetarlöner. För första gången tjänade en person i den ekonomiska makteliten varje månad mer än 60 industriarbetare.

Men Nyamko Sabuni krävde att just denna elit skulle få sin skatt sänkt.

Liberalerna måste här tangera själva definitionen för elitism eller möjligtvis för katastrofalt missriktad välgörenhet. Att så oförblommerat skänka 67 000 kronor i månaden till den absoluta makteliten – per person – är ett häpnadsväckande steg i Liberalernas ideologiska nedmontering.

Liberalernas gåva till eliten har också en klar åtskillnad utifrån kön. I den ekonomiska makteliten ingår endast fem kvinnor. Resten är män.

Pengarna stannar hos de rikaste

LO:s kartläggning av maktelitens inkomster visar med stor tydlighet hur nedmonteringen av de svenska skatteuttagen slår mot våra möjligheter att skapa ett mer rättvist samhälle.

Och även om industriarbetarlönen behålls i årets kartläggning för att kunna göra långsiktiga jämförelser tar LO:s rapport också upp andra yrkesgrupper.

Vi finner då att den genomsnittliga inkomsten i den ekonomiska eliten 2020 motsvarade 73,1 gånger den genomsnittliga lönen för en butikssäljare inom dagligvaruhandeln och 86,3 gånger en genomsnittlig städarlön.

Det innebär att inkomsten för en person ur den svenska ekonomiska makteliten på sex månader är en dryg miljon kronor högre än en vad en städare kommer att tjäna under ett helt 40-årigt arbetsliv.

Att då som stenrik klaga på att behöva betala skatt är rent bedrövligt.

De rikas favoritförsvar för sina extrema inkomster är att mycket av det de tjänar så småningom sipprar ned till samhällets övriga skikt.

Ekonomiska studier som gjorts av denna teori visar att det är rent nonsens. Pengarna stannar hos de rika.

För att skapa ett samhälle med full sysselsättning, nödvändig vård, utbildning och omsorg måste vi försvara ett betydligt mer rättvist skatteuttag där alla deltar efter rimlig förmåga.

Så är det inte i dag.

För att skapa ett sådant system behövs modiga politiker både nationellt och internationellt.

Inget parti kan längre låtsas som att det går att stå på båda de superrikas och de fattigas sida samtidigt.