I morgon tas restriktionerna bort och livet återgår till det normala. För de allra flesta av oss, ska tillägas. 

För det kommer att dröja innan läget blir normalt inom vården. Här fortsätter säkerhetsrutiner och minskad smittspridning att vara prioriteringar.  

Men inte bara det. Här kommer covidvården även fortsättningsvis vara den där extra tegelstenen på personalens axlar, den som ska skötas med minimala medel ovanpå den reguljära vården. 

För det hade varit en sak om behoven inom vården fick kosta vad de faktiskt kostar. Om arbetsvillkor och patientsäkerhet var prioriterade frågor, om regioner inte samtidigt skar ner till den absoluta bristningsgränsen för att spara pengar.  

För att göra maximala vinster. 

125 dödsfall på grund av Svenonius felprioriteringar

Som i Irene Svenonius högerstyrda Region Stockholm som gjort jackpott med ett enormt pengaregn under pandemin. Här gick man i fjol med astronomiska 1,8 miljarder kronor i vinst samtidigt som vårdköerna växte, nedskärningarna blev fler och varslen om uppsägningar var rekordmånga.

Det är svårt att skaka av sig det bisarra i att stockholmarna uppmanades följa restriktionerna så att nedskärningarna i välfärden kunde fortgå. 

I en ny rapport från SNS ges en bild av de yttersta konsekvenserna av de här felaktiga prioriteringarna. De går nämligen att mäta i människoliv. 

Genom att granska akutvården i Region Stockholm konstaterar rapportförfattaren att hela 125 dödsfall beror på överbelastningen på akutavdelningarna under den senaste femårsperioden.  

Förklaringen är enkel. Riskerna för patienterna ökade när vårdplatserna på själva akutavdelningarna var för få liksom på de vårdavdelningar dit en del av patienterna behöver slussas vidare. 

Kontentan av rapporten är att patienter som sökte akutvård när trycket var som högst löpte hela åtta procent högre risk att dö än patienter som sökte vård under andra tider.  

Vården inte vilken affärsverksamhet som helst

Egentligen vet vi ju detta redan. Rapporter om hur svårt sjuka patienter i timtal får ligga i svåra plågor, ibland bortglömda, i någon korridor är inte direkt ovanliga.  

Inte heller barnakutmottagningarna är undantagna från den här verkligheten. Bland personalen på Astrid Lindgrens barnsjukhus har ett upprop nyligen uppmärksammats. Här har operationer fått skjutas upp och barn har fått vänta upp till 16 timmar på akuten, samtidigt som personalen inte känner att de kan garantera barnens säkerhet. 

Grundproblemet är en extremt slimmad vårdorganisation utan några som helst marginaler.  

Och Sverige är pinsamt nog sämst i Europa när det gäller vårdplatser. Här finns bara två platser per 1 000 invånare jämfört med fem på 1 000 som är EU-genomsnittet. 

Men hur hopplöst det än kan verka så är det ju fullt möjligt att lösa. Det går att öka vårdplatserna, det går att ge vårdpersonalen en bra arbetssituation och man kan förbättra patientsäkerheten. 

Det krävs ett rejält omtag i regioner som Region Stockholm. Vård är ju inte vilken affärsverksamhet som helst. 

Hur det ska ske utan ett maktskifte är dock svårt att se.