”Eva Nordmarks ”nya las” försämrar för alla arbetstagare”
Regeringen hade kunnat införa omställningsstödet utan att röra las, skriver Ola Hakefelt.
Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S).
Nu har lagförslagen som innebär den största maktförskjutningen från löntagare till arbetsgivare i modern tid presenterats av den socialdemokratiska regeringen och Centern.
Socialdemokraterna, liksom ett antal fackförbund, som fram tills för inte alls länge sedan motsatte sig dylika försämringar av löntagarnas rättigheter och anställningsskydd, framställer nu åtgärderna som bra, nödvändiga och balanserade.
Om fackliga företrädare och politiker som påstår sig stå till vänster åtminstone haft anständigheten att säga att det här var eftergifter de känt sig tvungna att göra för att undvika något ännu värre hade det kanske inte stuckit lika mycket i ögonen, även om resultatet varit lika illa.
Alla arbetstagare missgynnas av inskränkningarna av las, men vilka missgynnas mest?
Arbetarklassen ses som utbytbar
Att högutbildade arbetstagare har en starkare ställning på arbetsmarknaden än lågutbildade eller de som helt saknar formell utbildning är ingen nyhet. Högutbildade är svårare att byta ut, arbetsgivarna investerar mer i dem, och om de ändå skulle bli uppsagda har de ofta en ekonomisk buffert undanlagd och får dessutom genom A-kassa förstärkt med inkomstförsäkringar en relativt god inkomst.
Ruttna chefer och dålig arbetsmiljö kan utgöra problem även för dessa arbetstagare, men oftast har de mer kunskap och resurser att försöka göra något åt saken än vad som är fallet på arbetsplatser med lågutbildade arbetare. Och ofta har de helt andra möjligheter att byta jobb om förhållandena inte går att ändra på deras arbetsplats.
Hur ser det då ut för de lågutbildade inom dagens arbetarklass?
De ses som utbytbara. De är ofta inte informerade om sina rättigheter. De är ofta utsatta för en auktoritär befälsordning på arbetsplatserna, där den som ifrågasätter trycks ner med alla medel.
Försök att kräva något reellt inflytande för arbetstagarna möts ofta med repression och uppsägningar, som vi sett exempel på i avslöjande reportage från till exempel Apotea , Zalandos lager, och Attendos äldreboenden.
Att påstå att dessa arbetare skulle bli hjälpta av en kortad visstidsgräns från 24 till 12 månader, samtidigt som möjligheterna att säga upp dem efter att de faktiskt fått en tillsvidareanställning utvidgas drastiskt, är närmast ett skämt.
Handels fick igenom en 12-månadersgräns för visstidsanställningar i sitt kollektivavtal redan 2012, men antalet visstider i branschen har inte minskat för det. Det är bara omsättningstiden på personalen som minskat. Problemet ligger i att arbetsgivaren inte behöver motivera att den använder visstider, oavsett omfattningen.
Ska vi skapa ett nytt trasproletariat?
Med den nya lagstiftningen kommer arbetsgivarna inte heller att behöva motivera avsteg från turordningen vid arbetsbristuppsägningar, vilket varit praxis tidigare. Ännu mer makt att godtyckligt bestämma över uppsägningar av personal, utan att behöva ange några skäl, lämnas kravlöst över till arbetsgivaren.
Men den värsta försämringen för den som tycker att möjligheten att ifrågasätta sina chefer är viktig, är avskaffandet av kravet på saklig grund vid uppsägning av personliga skäl.
Är det så här man vill ”bryta segregationen”? Genom att skapa ett nytt trasproletariat, där stora delar av våra nya svenskar kommer att ingå. Något som också utnyttjas av arbetsgivare, då många inte har kunskaper om arbetsrättsliga regler och bristande språkkunskaper ytterligare försämrar möjligheterna att ta tillvara sina rättigheter.
Den redan stora klyftan mellan de i en stark position på arbetsmarknaden, och de som inte kan försvara sig mot arbetsgivares godtycke i kraft av kunskaper och formell kompetens, vidgas ytterligare.
Även om det nya omställningsstödet är något bra, kommer det inte överbrygga denna klyfta. Regeringens egen utredning (Ds 2021:16) konstaterar att ”[s]ammantaget bedöms det stöd som utredningen föreslår i huvudsak ge arbetstagare med relativt stark konkurrensförmåga möjlighet att stärka sin förmåga ytterligare”.
Nya lagen försvårar för de redan svagaste
Det ska också tilläggas att omställningsstödet kunde genomförts helt utan att röra las.
Magdalena Andersson och Annie Lööf påstod i Aftonbladet den 27/1 att lagändringarna skulle leda till att ”fler företag kommer våga växa och anställa även personer som står längre från arbetsmarknaden”. Men ingen har kunnat visa på någon forskning som styrker detta.
Arbetsgivarna väljer dessa arbetstagare sist, oavsett hur starkt eller svagt anställningsskyddet är. Det finns tre saker som hjälper de som står långt ifrån arbetsmarknaden: Utbildning, subventionering av anställningar och/eller en låg total arbetslöshet.
Sammantaget innebär den nya lagstiftningen alltså att man kraftigt försvagar de som redan är svagast på arbetsmarknaden, samtidigt som de relativt starka är de som drar nytta av de positiva delarna. Tryggheten minskar rejält för alla på arbetsmarknaden, men relativt sett minskar den allra mest för de vars anställningar redan idag är mest otrygga.
Men enligt den socialdemokratiska arbetsmarknadsministern, med sin fackliga bakgrund, är detta ”den största trygghets- och frihetsreformen i modern tid”. Man saknar ord.
