Vem är Hanif Bali?

KOMMENTAR. För transparens. Jag och Hanif Bali har haft våra duster genom åren. Så många att på baksidan av hans bok står ett citat av mig om honom jag inte ens kom ihåg att jag skrivit.

Men jag vill tillägga att jag faktiskt aldrig upplevt Bali som speciellt ohederlig. Vid flera tillfällen genom åren har jag också känt mig tvungen att försvara honom när jag upplevt att han blivit ohederligt angripen.

När jag nu skriver om hans självbiografi ”Mina nio liv” ska jag försöka göra det med samma hederlighet. För jag hoppas hitta nycklarna till att förstå Sveriges kanske mest omskrivna riksdagsledamot under 10-talet.

”Vem vill jag vara? Egentligen? Och mellan de distingerade blossen på mina Marlboro kom jag fram till att det sällan är klassens clown som får brudarna”, skriver Bali. Redan då inser jag att det här kommer bli något av en resa.

Boken inleds med den skandal som resulterade i att han i år inte kandiderar till riksdagen för Moderaterna. Det hela känns en smula meningslöst att spekulera i här. Förutom ett märkligt påhopp på Jens Liljestrand fanns heller inte mycket nytt att hämta.

Uppväxten i Mujahedin-rörelsen skildras starkt. Och här har Bali flera poänger. Hur kunde främmande människor godtyckligt flytta honom från fosterhem till fosterhem i Sverige? Det påminner om de barn till Mao-sekten i Uppsala som separerades från sina föräldrar. Men med myndigheternas godkännande. Han har all rätt att vara arg.

Det är lika oklart vad Hanif Bali vill i dag som för drygt tio år sedan när han tog sina första stapplande steg ut i offentligheten

Och arg är han. Även om han beskriver sig själv som en glad skit. Vilket förmodligen också är sant.

Men det är när han ska beskriva sitt vuxna liv som bitarna i boken inte riktigt går ihop.

”Jag blev Hanif the terrible för vänstern”, skriver Bali angående ett multikultikritiskt debattinlägg på sajten Newsmill han gjorde 2011. ”Med den texten satte jag ribban för min politiska ambition. Samtidigt som jag undertecknade min egen dödsdom hos vänstern som i och med den texten såg mig som fullfjädrad nazist.”

Det stämmer inte riktigt. När jag följer Balis första år som riksdagsledamot på Twitter ser jag något annat.

Ärligt talat verkade få bry sig om sagda artikel. Alliansfritt Sverige, några få vänsterkonton. Balis egen delning av texten hade noll lajks, en retweet. Han var en nobody. 

Under 2011 skapar han i stället rubriker genom att kalla konservative skribenten Roland Poirier Martinsson för idiot i en debatt där han försvarade Pride. Poirier Martinsson fick även höra att han var ”smyghomofob” och ”den lättkränkte vite heterosexuelle urmannen.”

Bali bloggar sedan en ursäkt som kan summeras med ett truligt ”ni vuxna förstår inte hur vi ungdomar snackar.”

Inget av detta är med i boken.

Svenska Dagbladet får epitetet ”mongo-SvD”. Alice Teodorescu Måwe, då ”borgerlig samhällsdebattör”, ryter till i samma tidning om att man inte bör kvotera in Bali i moderaternas partistyrelse. MUF vill däremot se förnyelse för ökad trovärdighet bland ungdomar och invandrare.

Bali själv lyfter inget av detta fullt ut men konstaterar i sin bok att:

”Jag fyllde fyra det året och alla i Moderaterna älskade min story.
De älskade att jag var ett »ensamkommande« flyktingbarn, som valt dem … they ate that shit up. Men ärligt talat: första gången jag ens hörde det uttrycket var just i Moderaterna. Dittills hade jag aldrig identifierat mig som »ensamkommande«.
Jag var en gamer.
En digital rebell.”

Vilket tyder på en väldigt hög och låg nivå av självinsikt samtidigt.

I en debattartikel riktad mot socialdemokraternas dåvarande partiledare Håkan Juholt skriver den unge riksdagsledamoten: ”Jag har fått åka hem när mina vänner blivit insläppta på krogen. Jag talar persiska. Sökte jag ett jobb skulle jag göra det som Karl för att inte bli nekad intervju. Jag väljer plats längst fram i flygplanet för att slippa möta alla ängsliga blickar. Den 24 december firar jag Kristi födelse med en glöggfylla och fejkat uppskattande av Kalle Ankas urgamla jul. När jag ensam på väg hem möter gäng med rakade huvuden fryser jag till is.” Han landar i att skattehöjningar vore att gå SD till mötes. 

Å andra sidan känns resonemangen i boken mest som ett amalgam av en blöt efterfest med Ganman, Alexander Bard och Aron Flam. Alltså en smula substanslöst

I dag tycker han att ”i Sverige kan man inte ta en kaffe med en sverigedemokrat utan att bli brännmärkt och få hela livet förstört.”

Själv fick jag upp ögonen för honom efter att han hånats i Sverige Radios Tankemedjan. Anledning? Han jämförde då SD med Fi genom att byta ut ”män” mot ”muslimer” i ren statistik. 

Vad var hans politiska linje? Oklar. Ungdomlig naivitet kanske. Knappast en som leder till mer än potentiell idiotförklaring snarare än skräck. 

Några verkade bli genuint chockade över hans twitterbeteende. Exempelvis Expressens blå ledarsida. Men det här var ju också en tid då vi förväntade oss något alls av våra folkvalda. 

Den tjugoförsta december det året meddelar Bali att han ska sluta twittra och raderar sina inlägg. Ett löfte många givit offentligt, men få klarat av att hålla. Inte han heller.

Allt det här hände under en väldigt speciell tid i Sverige. Sociala medier tog sina första stapplande steg. Klick betydde något. Algoritmerna hade inte strypt normala medier. Debatt var tidens melodi och det gick knappt att skriva en korkad tweet utan att SVT Göteborg ringde och bad en komma till Opinion Live-studion eller Nyheter24 undrade om man ville ”utveckla sina tankar i 40 000 tecken”.

Den politiska arenan var ung. Slagkraftig. Kaxig. Alla ville in. Redaktionerna uppmanade sina medarbetare att ”vara på sociala medier”. 

Och där stod Hanif Bali redo att leverera. Så mycket i hans bok tycks därför handla om enskilda bråk med den tidens vänsterprofiler på Twitter. De flesta av dem idag med en rätt anonym tillvaro. Allt känns ganska futtigt.

Huvudsakliga känslan från mitt håll är sekundärskam. Och att politik är oerhört töntigt.

Jag är själv en produkt av den tiden. Många av oss blev periodvis helt gränslösa monster. Andra drog sig undan. Progressiva klev med tiden av den offentliga arenan för att den helt enkelt blev outhärdlig. 

Andra, som både Bali och hans parti, släppte de progressiva idealen när tidsandan ville något annat.

”Mina nio liv” har medförfattats av nätskojaren Jens Ganman. Tyvärr lyser det igenom. Jag hoppas till exempel att det inte är Bali som tror att tidigare Fi-politikern Victoria Kawesa fortfarande är en relevant person i svensk debatt. Det låter mer som en femtioårig man med problem att släppa taget om sina hangups för att decennier numer är som dagar.

Å andra sidan känns resonemangen i boken mest som ett amalgam av en blöt efterfest med Ganman, Alexander Bard och Aron Flam. Alltså en smula substanslöst.

Upprepandet av hur farlig vänstern upplever honom påminner mig om ett standup-gig jag såg med Aron Flam – på den tiden då Kawesa fortfarande var relevant – där 70% av tiden gick åt till att ståupparen påstod ”nu blev ni provocerade va?” inför en fullständigt oprovocerad publik. 

Behovet av affirmation i boken framstår alltså som en smula bräckligt. Jagsvagt. Som att om man bara upprepar något nog många gånger så blir det sant.

Kusingiften. En ändlös besatthet av kusingiften som utvecklats de senaste åren.

Han säger ena stunden bestämt att han är determinist och därför inte tror på fria val, men han har samtidigt fått sina egna möjligheter genom hårt arbete, sparsamhet, bibliotek och kommunala internetkaféer. Är han ens moderat? Vet han själv?

…det är när han ska beskriva sitt vuxna liv som jag börjar inse att bitarna i boken inte riktigt går ihop.

Efter att ha läst vänliga funderingar om tuffheten med baksnus rusar man rätt in inte helt rättssäkra resonemang som: 

”Jag menar, du får inte ett bättre företagsklimat bara för att föräldrar predikar företagandets lov runt köksbordet och samma sak gäller brottslighet: vissa köttmaskiner är trasiga, de är måndagsexemplar, de kommer aldrig att kunna gå att laga, och därför måste samhället låsa in dem. Inte för att det är moraliskt korrekt utan för att de är farliga för andra, mer pacifistiskt lagda köttmaskiner.”

Vad betyder ens det?

Det låter mest som något som en vildögd självutnämnd filosof på svamp gormat i öronen på en taxsjuk riksdagsledamot vars egna resonemang egentligen sträcker sig till:

”Jag är bara en fräck skitunge i många partikamraters ögon medan Carl Bildt fortfarande är den distingerade statsmannen. Mannen som en gång besegrade Ingvar Carlsson i ett riksdagsval.
Han är Gandalf.
Och jag är … Frodo!
Fuuuuuck.”

Eller: 

”I slutändan var det dock mitt rykte bland klassens föräldrar som fick mig att lämna brottets bana. Det blev för mycket heat kring min piratkopiering.”

Jag tror det är bland det sannaste jag får.

Det är lika oklart vad Hanif Bali vill i dag som för drygt tio år sedan när han tog sina första stapplande steg ut i offentligheten. Hela hans kändisskap var då avhängigt hans riksdagsplats i Moderaterna.

Nu ställer han inte upp i nästa val. Frågan är vad han blir utan den.