Skogstokiga klassikern Walden skiljer män från kvinnor

ESSÄ. När jag entusiastiskt beskriver handlingen i David Henry Thoreaus klassiker Walden för min fru blir hon rosenrasande. Till saken hör att vår relation är… lågmäld? Vi ropar inte åt varandra, det finns inga märken i väggarna efter saker som har blivit kastade.

Ibland har jag tänkt, och säkert hon också, att det nästan vore skönt att provocera fram något slags bråk. Bara för att testa. Känna hur pulsen skenar och synfältet smalnar av.

Skrika något kränkande som man ångrar omedelbart, smälla igen en dörr, jag vet inte ens. Men det skulle bara kännas som teater och vi skulle båda börja skratta åt det.

Men nu stod jag tydligen här med kryptonit i näven. Kryptonit, från Pocketshop.

Jag hann inte ens börja berätta innan hon började himla med ögonen – himla med ögonen! ”Jo alltså”, säger jag, till en början entusiastisk. ”Han lämnar allt och bosätter sig vid en sjö i Massachusetts, flera kilometer från närmaste granne. Så bor han där i drygt två år och så skriver han, som ett slags journal. Både om hur det livet påverkar honom och om något slags genuin amerikansk frihetsidé som är liksom nästan socialistisk, samtidigt som Marx bodde tusen mil därifrån och bara var en kuf som gnällde på Hegel.”

Min fru ser på mig med ögon som först är döda och sedan blir arga. Och hon fnyser och skäller på mig samtidigt. Slår bort alla mina ord om den här jävla privilegierade vite mannen som lajvar nåt hittepåliv för att han har råd och kan.

Jag försöker slå tillbaka med att han inte är rik men okej visst, han är onekligen vit. Och det kanske är så att han inte är en squatter som han ger sken av utan snarare faktiskt får låna marken av sin vän, den redan då kände och inflytelserike Ralph Waldo Emerson, som han förvisso träffar på Harvard.

”Men hallå, han byggde ett jäkla hus själv? Han levde i två år på bönor och rågmjöl! Det var på 1840-talet! Typ alla kunde leva så om dom ville? I alla fall om dom gått på Harvard och blivit polare med Ralph Waldo Emerson.” Okej okej.

Jag tänker att män är från skogarna utanför Massachusetts och kvinnor är från en konspiratorisk bokcirkel med Plath, Strömquist, de Beauvoir, vin och tjuvnyp.

Eller nej. Jag tänker ”tjejer!” och att tjejer aldrig kommer fatta oss killar. Jag kanske snart är femtio men kille har ingen ålder. Walden är en killbok.

Jag hade önskat mig en Walden pocket knife i julklapp. Och drömt om den där anoraken som Thoreau gjort i samarbete med japanska Visvim

Den citeras i kill-filmen Döda poeters sällskap med kill-citatet ”Jag gick till skogs för att leva medvetet. Jag ville leva innerligt och suga märgen ur livet…” och så vidare, och så vidare.

Walden, som i första svenska översättningen hade det bättre namnet Skogsliv vid Walden, är indelad i 18 kapitel, med olika rubriker. De två första – ”Hushållning” respektive ”Vad jag levde och vad jag levde för” – är otroliga.

Det är som om Predikaren ur gamla testamentet tar några öl och resonerar med Sven Lindkvists Reklamen är livsfarlig – med Göran Greider som berättarröst. Texten är 175 år gammal men samtidigt helt relevant.

Han skriver om, förenklat, hur människan har fastnat i en jakt på mer, hela tiden mer. Det är banalt för en modern läsare eftersom det är en beskrivning av vår tid men jag gissar att det var direkt subversivt 1845.

Thoreau är också rätt kul: ”Det råder stor brådska att konstruera en magnetisk telegraf­linje mellan Maine och Texas; men kanske har Maine och Texas inte något viktigt att berätta för varandra” tycker i alla fall den här killen är roligt. Ibland är han nästan som Oscar Wilde men flera decennier innan Wilde.

Min fru ser på mig med ögon som först är döda och sedan blir arga. Och hon fnyser och skäller på mig samtidigt. Slår bort alla mina ord om den här jävla privilegierade vite mannen som lajvar nåt hittepåliv för att han har råd och kan

Resten av boken är sämre. Eller så är det som att denne intensive, livsmärgssugande, kille liksom tar knäcken på läsaren. Man pallar inte mer av denne ”självutnämnd[e] inspektör av snöstormar och skyfall”. Inget ont om kryp och växter och djurläten, David Henry. Men du kanske skulle tagga ner lite.

Men det är väl så det går när en kille bor i en stuga i skogen lite för länge. ”Den industriella revolutionen har haft katastrofala konsekvenser för mänskligheten”, inleder Unabombaren Ted Kaczynski sitt manifest med, i Johannes Nilssons svenska översättning.

En annan kille som isolerade sig i en stuga och skrev en massa sidor. Likheterna är fler, då båda onekligen var inte bara teknikfientliga utan också samtidsfientliga. 

Jag kommer på mig själv med att önska att Thoreau gjort sin grej nu i stället. Då hade Walden varit hans Instagramkonto med 31 miljoner följare. Där hade han lagt ut otroligt content i samarbete med Patagonia, Fjällräven och Jeep.

Jag hade önskat mig en Walden pocket knife i julklapp. Och drömt om den där anoraken som Thoreau gjort i samarbete med japanska Visvim: Hundra numrerade och signerade exemplar à sextiofemtusen kronor – borta på en minut.

Han hade varit en The Golden One för smarta; en Jordan Peterson för oss som får ligga. Fortfarande obegriplig för tjejer. Men helt utan kraften att provocera min fru till ett utbrott.

Jag ger Walden tre limiterade Visvim-anoraks av fem. Fem av fem för de två första kapitlen.