När lunchlådan rymmer facklig kamp
Om arbetsgivarna inte tycker att det finns tid att grilla går det lika bra att köra ut fem stora smörgåstårtor, skriver Arbetets krönikör.
På byggarbetsplatser var länge stålmatdosan det dominerande kärlet att inmundiga sin lunch ifrån. Den värmdes i värmeskåp och inget annat.
Långt in på 2000-talet kunde äldre herrar protestera högljutt om värmeskåpet var bortrationaliserat i någon enstaka fikabod.
Arne, 62 år, lade inte fingrarna emellan när värmeskåpet skulle försvaras. En plåtlåda går inte att värma i nymodigheter som mikrovågsugn frustade Arne. Hans, och andras, kamp bar frukt.
Värmeskåp är fortfarande standard i nyare modeller av byggbodar.
Ingen matlåda alls
En annan typ av matlåda är: ingen matlåda alls. Den 22-åriga just hemifrånflyttade ungkarlen lägger nämligen ingen tid på mat till nästa arbetsdag.
Här ska spelas padel, golf och tränas fotboll i division 5 om kvällarna. 22-åringen (eller ibland 30-åringen) brukar masa sig i väg till närmsta livsmedelsbutik och köpa en cola och frysta italienska kalvfärsbiffar med pasta i pappkartong med plastfilm.
När den deffande träningsnarkomanen äntrar byggboden fylls i stället kylarna till bristningsgränsen med kvarg, keso, tonfisk och rislådor. Även lite kyckling brukar vara obligatoriskt.
Men om vi slutligen ägnar Arnes kamp för värmeskåpet en tanke igen, kan vi bara hoppas att fler ska kämpa lika hårt för att organisera sig i kampen mot slavliknande villkor och lägga lika mycket energi på att stå upp för människovärdet
Arbetskamrater från Östeuropa har enligt mina erfarenheter en lika enformig kost. I början av 2000-talet jobbade jag ihop med tre östtyskar.
Deras standardmat var grovt bröd, rikligt med smör, tyska korvar som de skar upp i tjocka skivor, färdigskivad Edamerost och i bästa fall en med morakniven uppskuren paprika eller tomat. Denna kost gällde till frukost, lunch och middag för Torsten och hans landsmän.
Men de hade i alla fall en byggbod att äta sina smörgåsar i. Med den utveckling vi ser nu är det ingen självklarhet för gästarbetarna från denna del av Europa.
Vidriga och osanitära villkor
Läser man fackförbundspressen radas det ena exemplet efter det andra upp om fullständigt vidriga och osanitära villkor vad gäller både dygnsvila, boende och lön för utländsk arbetskraft.
Allra trevligast är förstås de arbetsplatser där arbetsgivarna turas om att grilla på fredagar och alla äter tillsammans. Hamburgare är vanligast.
Ofta är det rikligt med pålägg som cheddarost, rå lök, tomat, bostongurka och olika dressingar.
Om arbetsgivarna inte tycker att det finns tid att grilla går det lika bra att köra ut fem stora smörgåstårtor. Ingen blir besviken då heller!
Men om vi slutligen ägnar Arnes kamp för värmeskåpet en tanke igen, kan vi bara hoppas att fler ska kämpa lika hårt för att organisera sig i kampen mot slavliknande villkor och lägga lika mycket energi på att stå upp för människovärdet.
En gemensam kamp för att alla ska få både tid, plats och pengar nog att äta sin lunch, oavsett vad lådan innehåller.
Till syvende och sist är det ingen som vinner på att vi har A- och C-lag på våra arbetsplatser.
