Det går inte jämföra en 15-årig sosse med en fullvuxen sverigedemokrat

KOMMENTAR. Att växa upp i en liten ort ger en vissa fördelar som stadsbor aldrig kommer förstå. Vi får liksom umgås med det som bjuds. Hela paletten. Som tonåring hamnade man konsekvent i fel miljöer. Som subkulturell blev urvalet ännu snävare. 

Att någon var helt dum i huvudet och hade helt sinnessjuka åsikter kanske var anledning att inte umgås med personen. Men att inte hamna på samma fester var i princip omöjligt.

Detta trots att samma person kunde ha försökt spöa dig och dina kompisar på väg hem från folkparken någon vecka innan.

Storstadsborna kan välja sina umgängen. Vi fick hela skiten i knät.

Jag tänker på det när jag läser det senaste avslöjandet om civilminister Ida Karkiainen. En suddig bild påstås föreställa henne görandes en hitlerhälsning. Som femtonåring. 

Om så är fallet verkar inte riktig någon veta. Inte ens Karkiainen själv. Det påstås också att det spelats vit makt-musik i lägenheten.

Juridiskt vuxne folkpartisten Fredrik Malm skriver på twitter: ”Sveriges civilminister sprudlar av omdöme…” Och delar bilden på 15 åringen. Hans eget parti har just öppnat upp för en regering med Sverigedemokraterna. Landets enda parti som uttryckligen behöver förbjuda SS-uniformer på sina möten.

Att låta en korkad ungdomsförsyndelse definiera en hel människa cementerar bilden av att det inte finns någon återvändo

Nyheten spreds först av Nyheter Idag. Tidigare SD-anknuten. Idag ägd av partiledaren för pajaspartiet Medborgerlig samling – partiet känt för att värva vilken kändis som helst som uttalat sig rasistiskt eller kommit ut som ativaxxer. 

Att de lyckades bli en källa för seriösa medier som SVT är en imponerande framgång för alternativsfären.

Civilministern bodde då tydligen i Haparanda ihop med sin äldre kille, trummis i bandet Raubtier. Ett band inom musikgenren industri, som väl får – med lite välvilja – klassificeras som ideologiskt svårdefinierat. 

När jag hörde dem första gången på 00-talet var min omedelbara fråga om de var rasister. Mest för att de lät rätt töntiga med svenska texter om blod, ära och seger. 

Vi rörde oss i det diffusa gränsland som kallas JVVF (Jag vill vara farlig), med en fascination för saker som var onda. Totalitära ideologier, satanskulter, massmördare. Killar som googlade bilder på lik, hade orm och skäggfläta. Kronhjort. Av någon anledning mycket kronhjort.

Det återspeglades i musiken. Laibach, Rammstein, DAF.

Gränsen var diffus. Några visade sig också vara fascister på riktigt. De försvann med tiden ur umgänget. Man fick i tidig ålder lära sig att se skillnad på de som flirtade med totalitär estetik och de som faktiskt var bruna på riktigt. 

När det kommer till antifascism är det också anledningen till att jag alltid haft större förtroende för liberaler som är syntare än de som inte är det. 

Delar av Expressens intervju är direkt skamliga. Inte bara den märkliga frågan det lämpliga i hennes festande. Eller att civilministern konsekvent hålls skyldig för sin mans bands texter och beteenden

De liberalerna vet oftast var gränsen går, till skillnad från sina icke subkulturella motsvarigheter som tycks tro att rasism inte finns på riktigt. 

Och de vet att gränsen är dragen i sten. Det är inte de som kommer sälja ut landet till högerextrema krafter, om de inte alltid varit nazisyntare.

När Elegant Machinery visade sig ha en Sverigedemokrat i bandet – partisekreteraren Richard Jomshof – var det slutet för deras karriär. 

Enligt min kompis var Raubtier inte rasister. Jag var oavsett inte superintresserad av ett band som låter som en korsning av tyska Rammstein och Eddie Meduza och har inte ägnat dem en tanke sedan dess.

Förrän nu. Noterar: rätt många låtar om hembränt. Går hem i inlandet.

Liten tätort, tidiga tonår, fylla, subkulturell sammanblandning. Jag kan ändå se det som sägs hända. Men också se en femtonåring gå vidare från det och inte bli nazist. Eller ens främlingsfientlig.

Det är ett barn på bilden. Ett barn i en liten ort som förmodligen ska hantera att det just fått hela skiten i knät.

På internet blir känslan att precis allt händer exakt samtidigt. Tjugo år gamla bloggposter behandlas som att de skrevs igår.

Även om det är lätt att på John Bergerskt vis prata om ett fotografi som fruset i tiden så måste vi tala om vem personen på bilden blev. Inte bete oss som att en 16-17 år gammal bild händer nu. 

Är det problematiskt att en vuxen Jimmie Åkesson fångades på bild när han firade Karl XII:s dödsdag? En traditionell högtid för svensk extremhöger. Ja. Inte bara för att han var vuxen, utan för att hans handlingar visar att han fortsatt på den linjen. 

Det går inte att jämföra en vuxen människa med en femtonåring – annat än i en oerhört korkad sverigedemokratisk kontext samhället tycks ha lurats med i. 

Och det är fortfarande skillnad på att bli sverigedemokrat och att bli sosse.

I en intervju med Expressen ifrågasätts det att det finns youtubefilmer där hon festat för hårt på ”Sabaton open air”. Följdfrågan lyder: ”är det så lämpligt att de ligger där”.

Gränsen var diffus. Några visade sig också vara fascister på riktigt. De försvann med tiden ur umgänget. Man fick i tidig ålder fått lära sig att se skillnad på de som flirtade med totalitär estetik och de som faktiskt var bruna på riktigt

Delar av Expressens intervju är precis så skamliga. Inte bara den märkliga frågan det lämpliga i civilministerns tidigare festande. Eller att hon konsekvent hålls skyldig för sin mans bands texter och beteenden. Antydan om hat mot medier visar sig vara en rätt töntig text om att man tycker ens egen musik är bäst.

Annat vill jag veta mer om, som slirandet kring att ta avstånd från bandets sydstatsflagga idag. Där hade jag faktiskt velat veta hur hon ser på det som folkvald minister.

För svaren är dåliga, krishanteringen usel. Visar det sig att hon är lika oansvarig kring den högerextrema symboliken idag. Då är det givetvis en helt annan sak.

Men den minnesanteckning jag tar med mig är den här.

Det är bättre att någon inte blir nazist eller högerextrem än att någon blir det. Det måste också vara mycket roligare att sluta vara högerextrem än att fortsätta vara det. Att låta en korkad ungdomsförsyndelse definiera en hel människa cementerar bilden av att det inte finns någon återvändo. När vi låter en femtonårings handlingar bli jämförbara med en vuxen människas rasism så spelar vi extremhögerns spel.

Ger vi oss in på den vägen, då kan vi lika gärna ge upp hoppet om att de inte kommer vinna.