Dödsolyckor ”oundvikliga” i Rysslands kolgruvor

51 människor miste livet i samband med metangasexplosionen i kolgruvan Listvjazjnaja, nära den ryska småstaden Belovo, den 25 november. 

46 av dödsoffren var gruvarbetare, fem tillhörde räddningstjänsten. 64 människor skadades. 

Hur tragisk olyckan än var kom den knappast som en överraskning, allra minst för människorna i regionen.

Listvjazjnajagruvan ligger i västsibiriska området Kuzbass, som utgör hjärtat för landets kolnäring. De senaste 20 åren har hundratals arbetare omkommit i liknande olyckor i regionens kolgruvor.

För många var förra veckans tragedi bara det senaste beviset på ett antal strukturella säkerhetsbrister inom industrin.

– Verkligheten är att det här händer vart fjärde, femte år, sade Aleksander Sergeev, ordförande för landets oberoende gruvfack NPG till tv-kanalen Rossija 24 några timmar efter explosionen. 

– Även om man nu kommer se till att regelverket följs noggrant, i något år eller två, så återgår vi snart till hur det alltid har varit.

Säkerhetsregler följs inte i kolgruvorna

Enligt Sergeev är det ett utbrett problem att myndigheterna inte ser till att de föreskrivna säkerhetsrutinerna följs.

Tillsynsmyndigheten Rostekhnadzor hade så sent som i våras konstaterat ett antal regelbrott på Listvjazjnaja. Bland annat var det fel på gruvans metansensorer. Då underjordisk brytning av stenkol medför utsläpp av metangas är sensorerna avgörande för säkerheten. Uppnår metanhalten explosionsfarliga nivåer ska driften pausas.

– Men om detta system sätts ur spel är olyckan oundviklig, förklarar Anton Lementuev för Arbetet Global.

Som utbildad gruvingenjör från Novokznetsk, en större stad några mil söder om den olycksdrabbade gruvan, känner han väl till säkerhetsproblematiken. Redan under studietiden fick han höra, från kurskamrater vars släktingar jobbade i gruvorna, historier om hur säkerhetssystemen manipulerades för att höja produktiviteten.

– Vill ledningen ha mer kol, samt är tillräckligt hänsynslös och girig, kan den ta ett sådant steg, säger han.

Själv valde Anton Lementuev att byta spår när han förstod hur riskfyllt den framtida karriären i gruvan skulle bli. I dag är han koordinator för miljöorganisationen Ekozasjita och jobbar med frågor som rör gruvnäringens ekologiska följder. Men för många är gruvarbetet inte ett val, utan det enda tillgängliga jobbet som finns, konstaterar han.

Flera chefer från ryska kolgruvan gripna

Efter gruvkatastrofen den 25 november har flera personer ur Listvjazjnajagruvans ledning, liksom lokala tjänstemän på Rostekhnadzor, gripits misstänkta för oaktsamhet. 

Men av tidigare ryska gruvkatastrofers juridiska efterspel att döma är det inte säkert att det blir några faktiska påföljder. I liknande tidigare fall hann de misstänkta brotten i regel preskriberats innan rättsväsendet hade kommit fram till några domar.

Enligt Anton Lementuev är problemet dessutom större än några enskilda individers tjänstefel.

– Arbetarna ser ju dessa regelbrott, men tar risken ändå. Det finns inte alltför mycket annat arbete i Kuzbass, och man är rädd att bli av med jobbet, säger han.

– Dessutom beror en betydande del av lönen på produktionsvolymen. Om kvoterna inte uppfylls får arbetarna mindre betalt. Sorgligt nog är alla medskyldiga. Men skillnaden är såklart att det är arbetarna som dör, inte cheferna som sätter villkoren.

Att arbetarrörelsen i regionen är ytterst svag är en bidragande faktor till det katastrofala säkerhetsläget. De fackföreningar som finns är, som ofta är fallet i Ryssland, kuvade.

– Om det fanns riktiga fackföreningar i Kuzbass så skulle en sådan olycka förmodligen aldrig ha hänt. Om arbetarna kände att det fanns någon som backade dem så skulle de inte åka ner i en gruva utan fungerande metansensorer, säger Anton Lementuev.

Gruvarbetares liv billiga i Sibirien

Liksom de flesta i regionen är även Anton Lementuev personligt djupt berörd av olyckan.

– Jag har många vänner och släktingar som antingen åker ner i gruvorna eller på annat sätt är kopplade till dem. Tyvärr lever vi i ett sjukt samhälle, där människoliv inte värderas speciellt högt.

För gruvans ägare, SDS Holding, ligger värdet på de spillda liven på runt 240 000 svenska kronor styck. 

Det är beloppet som företagets vd, Mikhail Fedjaev, vars son sitter i riksdagen för regeringspartiet Enade Ryssland, utlovat de drabbade familjer i kompensation. 

Även om pengarna kommer att betalas ur företagets kassa, skulle Fedjaev utan problem själv kunnat stå för kompensationen. Hans personliga förmögenhet uppgår enligt affärstidningen Forbes till drygt fyra miljarder kronor.