Strax innan Magdalena Andersson ska inleda sitt linjetal till kongressen kliver Ann-Sofie Hermansson in i lokalen. En gång var hon kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, nu är hon sophämtare. Och ledamot i partistyrelsen. Hon har rast och vill hinna höra den nya partiordföranden i. Arbetskläderna – skrikigt orangea – har hon på sig.

Som en illustration till vad en socialdemokratisk kongress är, ett tillfälle för världens mest regeringsvana parti att påminna sig om att de är rörelse för arbetarklassen, är det närmast övertydligt.

Den här gången är det kanske viktigare än på länge. Januariavtalet är ju dött. Samarbetet i mitten – där C och L fick så mycket utrymme att spänningsförhållandet mellan socialdemokratins välfärdsambitioner och borgerlighetens skattesänkarfundamentalism kortslöts – finns inte mer. Avtalet hade sina förtjänster men har helt uppenbart skadat Socialdemokraternas relation till sina väljare och till LO-medlemmarna.

När Sverige gick sönder

Nu är det dags för Socialdemokraterna att vara socialdemokrater igen och det ankommer på Magdalena Andersson att föra deras talan. Kommunalarna ska ha respekt. Målarna, byggnadsarbetarna och elektrikerna ska bygga det gröna folkhemmet där kollektivavtal gäller. Välfärdens profitörer ska bort och de folkvalda ska åter få makt över skola, vård och omsorg. Dessutom kommer partiet inte tveka inför att ta itu med hårdhandskarna när det gäller våldsbrottsligheten och segregationen. Här kommer ett parti som ska återta kontrollen, enligt Magdalena Andersson.

Den amerikanske statsvetaren Michael Sandel har argumenterat för att vi levt igenom tre årtionden där stora samhällsfrågor inte diskuterats på djupet, där argument för och emot stora förändringar aldrig riktigt fått mötas. Det handlar om migrationen, men också om globaliseringen, frihandel och social dumpning. Samtidigt som det offentliga samtalet tömts på verkligt innehåll har många människors livsvillkor förändrats i grunden av marknadsfundamentalismens härjningar. Det skapar en förvirring och en maktlöshet som, menar Sandel, frammanat både den religiöst fundamentalistiska och populistiska backlashen.

Ungefär det där försökte kanske Stefan Löfven artikulera i valrörelsen 2014 när han beskrev Sverige som ett land som höll på att gå sönder. Det fångade en känsla som många svenskar bär på och som S nästan aldrig formulerat. En rädsla av man kan bli lämnad kvar på perrongen när tåget går, en känsla av att ingen längre lyssnar och att etablissemanget lever i sin egen värld med helt andra livsvillkor.

Regera på JA-ruinen

Kanske är det där Magdalena Andersson vill återknyta till när hon beskriver sig som en ledare som säger som det är och gör det som behövs. Men det man säger i kongresshallar och i valrörelser blir förväntningar som måste infrias. Måste bli regeringsförklaringar och propositioner.

Och plötsligt anas januariavtalet där ändå. Avtalet var ett uttryck för att det enda regeringsunderlag S kan mobilisera i dag till stor del består av partier som inte alls delar Socialdemokraternas världsbild. Och det är på ruinerna av det som Magdalena Andersson måste bygga sin statsministerkarriär

Socialdemokraterna kan bara regera om man samarbetar med åtminstone ett liberalt parti vars väljare är globaliseringens glada vinnare och inte är särskilt intresserad av att ge Kommunals medlemmar respekt. Går saken i lås betyder det att Sverigedemokraterna inte får något inflytande över svensk politik. Men det kan också betyda uteblivna jämlikhetsreformer och fortsatt misshandel av arbetsmarknadspolitiken.