Hur blev nazityskland ett kulturpolitiskt föredöme?
Johannes Klenell frågar sig hur vi kommit fram till en punkt där främlingsfientlig retorik blivit så rumsren att det är möjligt att referera till nazityskland som ett föredöme.
KOMMENTAR. Ny dag, nya spännande tilltag på tidningsvärldens motsvarighet till katastrofrullen Skyskrapan Brinner. Bulletin har alltså gjort det igen.
För fyra år sedan släpptes min roman Det fria ordet. Den var en satir över ett vänstermediehus i fritt fall. Där fick jag experimentera med konspiratoriska skandalpubliceringar, skattefiffel eller ett försök till ”progressiv erotika” där vänsterprofiler som Göran Greider skulle skriva porr.
Allt var löst baserat på mina egna erfarenheter efter att ha arbetat mer än tio år på Ordfront. Jag tyckte att jag tog i. Jag var så naiv.
Bulletin har bjudit på offentliga gräl, bandade skrik, en politisk redaktör och ansvarig utgivare som ägnat sig åt misogyn rasbiologi på Twitter efter ett par öl. Ovanpå det, en ägargrupp så besatt av att skapa en svensk New York Times att man kontaktat alla som någon gång haft en koppling till den amerikanska tidningen i rekryteringsprocessen av ny chefredaktör.
Samtidigt pågår förskjutningen. På vägen förändras Sverige sakta men säkert i grunden. Den öppet främlingsfientliga retorik vi ser i dag hade knappt varit möjlig under det svarta nynazistiska hål vi kallar tidiga nittiotalet
Resultatet? Ett självutnämnt liberalt troll med identitetspolitiska tendenser som vill rekrytera på mångfaldsbas – till en tidning vars främsta mål är att utforska och bygga broar i de spännande tassemarker som eventuellt finns kvar mellan Moderater och Sverigedemokrater.
Pricken över i kändes nådd när nytillträdde VD:n, ett åländskt barn som tydligen kallas ”målvakten”, tog med sig en dömd mördare in på ett konfliktladdat styrelsemöte.
Men innan Jimmie Åkesson ens hunnit säga ”vem är brun” hade leveransmaskinen Bulletin publicerat en debattartikel av en ung Sverigedemokrat där hon vill lyfta tredje rikets kulturpolitik som ett föredöme.
Under rubriken ”Sluta glorifiera gangsterrappare” får vi veta att ”På 30-talet i Tyskland myntade nationalsocialisterna begreppet ”entartete Kunst”, urspårad konst. I det fallet användes begreppet för att kunna förbjuda viss konstströmning som nationalsocialisterna uppfattade som misshaglig” och ”Jag menar att vi i dag måste inse att viss musik faktiskt uppmanar till samhällsskada”.
Efter en rejäl och kanske inte helt oväntad twitterstorm gjordes ett tillägg av författaren där hon skrev att man faktiskt måste få använda historiska referenser – samt att polisen faktiskt har så kallade ”fasces” i sitt emblem, som ju kan förknippas med fascismen.
Poäng: om nu någon polis faktiskt använt Mussolini som positivt exempel, säg, i en debattartikel om tågtidtabeller.
Men det här är hela det konservativa blockets politiska projekt. Att besatt skrubba rent SD och ta makten. Något annat finns inte där, bakom de tuffa porträttfotona på Moderaternas partiledare
Hon avslutar sin utläggning om huruvida gangstarappare ska ha yttrandefrihet med: ”Jag väljer att fortsätta argumentera och debattera, ty det är min demokratiska rätt.”
På några veckor har vi gått från Björn Söders gnäll om arabisk CD-musik på en buss, till att SD vill ”stoppa gangsterrap i Public Service”, till ”säga vad man vill om Hitler, men han hade i alla fall jävligt bra kulturpolitik.”
En och annan liberal ledarskribent tycker kanske att det är bra att de här strömningarna kommer upp i ljuset.
Men det sker i en tid då Sverigedemokraternas ständiga övertramp om och om igen ursäktas av regeringskåta Moderater och Kristdemokrater. Något som kanske försvårats om ”hederliga liberaler” kunnat erkänna att deras tidigare borgerliga bröder faktiskt tagit ett par, högst medvetna, kliv ut i den bruna sörjan.
Några har gjort det, men de är på tok för få.
I stället är det samma urskuldande som när en full onkel börjar orera om ”svartingar” på julafton. ”Han är ju inte såhär, egentligen.”
Men innan Jimmie Åkesson ens hunnit säga ”vem är brun” hann leveransmaskinen Bulletin publicera en debattartikel av en ung Sverigedemokrat där hon vill lyfta tredje rikets kulturpolitik som ett föredöme
Ett litet fördömande i en ledartext, sedan kramas man glatt i champagne och tweed på nästa Timbromingel. Så fungerar svensk borgerlighet.
Och gränserna fortsätter pressas.
För det här är hela det konservativa blockets politiska projekt. Att besatt skrubba rent SD och ta makten. Något annat finns inte där, bakom de tuffa porträttfotona på Moderaternas partiledare och ett ständigt gnäll.
Samtidigt pågår förskjutningen. På vägen förändras Sverige sakta men säkert i grunden. Den öppet främlingsfientliga retorik vi ser i dag hade knappt varit möjlig under det svarta nynazistiska hål vi kallar tidiga nittiotalet. Men nu går det.
Det här är något Ulf Kristersson och Ebba Busch kommer få bära. Det är deras arv.
Vad som förr var helt förkastliga åsikter är nu ”argument”, ”debatt” och ”demokratisk rätt”. För ingenting betyder något längre – utom gangstarap, tydligen.
Välkommen till verkligheten.