Jag är klimataktivist. Jag säger till politikerna att vi måste ställa om vårt samhälle. Politikerna säger detsamma till mig. 

Vi måste sluta utvinna fossila bränslen, säger jag. Politikerna svarar detsamma till mig. Båda vill. Men skillnaden är att jag kräver att det görs på ett rättfärdigt och rättvist sätt. Allt för ofta presenterar världens ledare förslag som är fulla med kryphål. De diskuterar vad som kan kallas förnybar energi eller inte. De ändrar på tidsgränser för när vi ska vara oberoende av fossila bränslen, det gör en skillnad mellan ”våra” och ”deras” utsläpp.

När jag och mina vänner säger att vi vill ha en rättvis omställning menar vi bland annat att allt ska räknas in när vi snackar utsläpp. Vi menar också att man ska ta hänsyn till alla när omställningen ska göras. 

Jag oroas över hur samhället utvecklas. Över vart vi är på väg i hållbarhetsarbetet. Miljontals människor arbetar inom fossilindustrin. Det är miljontals människor som en dag kommer att vakna upp och inte ha ett arbete att gå till, som kommer att ha förlorat sin försörjning. 

De som riskerar att bli av med sina jobb, sin försörjning, sin tillvaro måste få en garanti om att de inte kommer att lämnas bakom.

Klimaträttvisa och en rättvis omställning, som är hela grunden till mitt engagemang, handlar om att de som riskerar att bli av med sina jobb, sin försörjning, sin tillvaro måste få en garanti om att de inte kommer att lämnas bakom när samhället förnyas och moderniseras. Det behövs en strimma med hopp. 

Jag är 17 år och pluggar samhällsprogrammet på gymnasiet, jag är ingen expert. Men jag är för den delen inte dum heller. Jag vet att det kommer att göras försök att lämna människor i sticket. För det gör det alltid när det finns pengar att tjäna. 

Vi opinionsbildare och aktivister måste därför ta vårt ansvar. Vi måste ställa krav på en rättvis omställning så att de som förlorar sina arbeten presenteras med alternativ. Gratis omskolning till yrken där det kommer att behövas fler anställda eller ekonomisk kompensation är några sådana krav. 

När Spanien beslutade att de sista kolkraftverken och kolgruvorna skulle stängas 2019 lanserade den spanska regeringen en lösning för de som förlorade sina inkomster. 

De som var över 48 år fick pension, de under fick vidareutbildning betald. Men, som med så mycket annat, fanns det kryphål även här. Tusentals arbetare för underleverantörer till dessa gruvor och kraftverk fick inte denna kompensation. De gick således hem en dag utan arbete och inkomst.

Det är detta vi också måste kämpa emot om vi ska lyckas att genomföra en omställning. Det är detta vi måste kämpa för under COP-mötena och det är det här vi menar då vi talar om klimaträttvisa och en rättvis omställning.