Det finns filmscener som jag inte kan skaka av mig.

En sådan är ögonblicket i Ken Loach-filmen ”I, Daniel Blake” från 2016, när huvudpersonen Daniel Blake går från att vara den kompetenta snickaren, den omtyckta medmänniskan, till att bli något annat.

Då när han i mötet med den omöjliga byråkratin på arbetsförmedlingen på några ögonblick bryts ned till att bli ett lägre stående väsen.

Den scenen är så viktig. För det är där, i Daniel Blakes möte med den stressade, robotlika arbetsförmedlaren, som tittarna får känna i kroppen vad som händer när människor faller handlöst. När samhället vägrar fånga. 

Byråkratins mardrömsdans

Som i en mardrömsdans hela vägen till filmens slut lindas, plågsamt, lager och åter lager bort av personen Daniel Blake inför tittarens blick. Vi blir åskådare till hur människovärdet succesivt tas bort och där endast den besvärliga, bråkiga spillran återstår. Den som arbetsförmedlarna hela tiden har förväntat sig att han ska vara. 

En studie i 1 timme och 40 minuter av hur byråkratin krossar en människa.

När jag ser den nysläppta amerikanska Netflix-serien Maid får jag en flashback till den fem år gamla Ken Loach-filmen. Men den närmast identiska scenen när huvudpersonen Alex, en kvinna i 25-årsåldern, möter byråkratin i amerikansk socialtjänst, blir om möjligt ännu svårare att värja sig från. 

För här är det inte bara en närmast utfattig ung kvinna utan skyddsnät som vi möter, som efter att ha flytt från en våldsam man i desperation drar i alla halmstrån för att kunna överleva. Hon som tar närmast omänskligt slitiga jobb till vilken lön som helst. Som succesivt begår mer och mer våld på sig själv i att försöka undvika en ännu värre katastrof än den hon just halkat ner i.

Allt för dottern

Med på rymmen finns nämligen den tvååriga dottern Maddy, hon som kan sägas vara en av seriens två huvudpersoner. För allt handlar om att skydda henne, värna henne. Från den alkoholiserade fadern. Från fattigdom. 

Att kunna ge flickan någon sorts normalitet i det galna.

Så tittarna får följa Alex jakt på ett anställningskontrakt till vilket pris som helst (som hushållerska, därav seriens namn), hur hon tvingas hålla antalet arbetstimmar under en viss gräns och hur hon måste gå en kurs i föräldraskap. 

Allt för att följa de märkliga reglerna i byråkratins snåriga värld. Allt för att det eventuellt kan leda till ett tak över huvudet, till matcheckar och en möjlighet till barnomsorg för Maddy.

Men byråkratin, seriens andra huvudperson jämte dottern, hade egentligen inte behövt vara en så grym filmkaraktär.

Byråkratin som fungerar

 Den tyske filosofen Max Weber är känd för sin teori om den ideala byråkratin. Hur kugghjulet, maskineriet i samhällets förvaltning är själva kärnan i en demokrati. När allt fungerar som det ska, vill säga. När alla delar, alla anställda i byråkratin, har ett syfte inom ramen för tydliga strukturer. När medborgarna kan utöva inflytande och överklaga beslut som tas. När byråkratin tjänar samhället, inte andra intressen.

Det tv-serien ”Maid” visar, precis som ”I, Daniel Blake”, är hur byråkratin fungerar när den är som sämst. Hur den blir till ett levande monster som närmast illvilligt förstör för människor som redan står på en skakig grund.

Och det går inte att låta bli att göra paralleller till Sverige, till hur debatten just nu sjuder av idéer om individens utökade ansvar för sitt eget välmående. Bort från det gemensamma, från tryggheten i kollektivet. Fram med egoism och skygglappar för att slippa se andras elände. 

Försäkringskassans avslagskultur

Vi har redan sett konsekvenserna av vad en fyrkantig och verklighetsfrånvänd byråkrati gör med människor. Som när regeringen för några år sedan krävde att det genomsnittliga sjukpenningtalet i landet skulle ner, ja då levererade Försäkringskassan. Fler avslag på ansökan om sjukpenning kunde ge högre lön för de anställda på myndigheten. Och vad avslagskulturen gjort med de som därmed utförsäkrades, är en levande skam för vårt samhälle.

Men det kan faktiskt bli ännu värre. 

För när högern med Ulf Kristersson i spetsen nu trappar upp kriget mot bidragstagarna, med slogans som att ”det ska löna sig att jobba” innebär det samtidigt att de som inte jobbar ska straffas. Att byråkratin ska kontrollera att människor lyder de ideologiskt styrda befallningarna. Att de redan utsatta, sjuka och arbetslösa, får en snara runt halsen som dras åt allt hårdare.

Frågan som vi borde ställa oss är om vi vill ha ett samhälle där inget fångar upp när arbetare blir för sjuka för att jobba, som i ”I, Daniel Blake”? Eller när kvinnor med små barn behöver lämna en våldsam relation som i ”Maids”?

Vi är inte där än, tack och lov. Men vi är bra nära. Och det borde skrämma fler än mig. Rejält.