Anders Teglunds cykelbud piskas genom snömodden i gig-ekonomin

RECENSION. Att aspirerande konstnärer tar brödjobb är knappast något nytt. Mången är de hamnsjåare som gått omkring med ett tummat ex av Ekelöf i overallen. Posten har periodvis överbemannats av dramatiker och poeter. Och för min generation – 80-talisterna – är vårdsektorn en trygg hamn. 

Anders Teglund är ungefär jämngammal med mig. Han är pianist, förläggare och diversearbetare inom kultursektorn. När pandemin kommer slås hela hans turnéschema ut och den ekonomiska krisen är ett faktum. 

Teglund har ett minne av att han brukade beundra cykelbud i sin ungdom som svischade fram som svalor i stadstrafiken, i neonfärgade träningskläder och drum and bass i öronen. Hastigt bestämmer han sig för att söka jobb på Foodora.

Cykelbudet är den första boken som skildrar den algoritmstyrda gig-ekonomin. På svenska vill säga, för på engelska finns flera reportage, som Callum Cants Riding for Deliveroo och James Bloodworths mästerverk Hired. 

Till en början blir jag lite irriterad på boken. Dagboksformen ger löfte om en ofiltrerad version av tillvaron, men Teglund skriver prydligt och omständligt, så långt ifrån Bloodworths smutsiga skjutjärnsprosa man kan komma. Samtidigt gör omständligheten att ett kliniskt ljus kastas över sektorn. 

Vi får läsa om kunden som tar emot maten i kalsongerna, följa chattloggarna med ”Rider Captain”, känna stressen när appen börjar pipa om budet cyklar fel. Hur författaren sicksackar mellan budjobbet och digitala konserter i Göteborg. 

Cykelbudet är en bok på nästan 400 sidor, vilket känns maffigt inledningsvis. Men när man knäckt koden glider man igenom den likt en racercykel i rusningstrafik

På så sätt skapas en rigorös kronologi – en dokumentation av tiden – som får Anders Teglund att framstå som en Knausgård i smuts-rosa.

På 70-talet skapades en märklig form av litteratur som kallades rapportböcker. Det kunde vara allt från litterära reportage om gruvstrejker (Sara Lidmans Gruva) till dagböcker om att städa (Maja Ekelöfs Dagbok från en skurhink). 

Genrens kännetecken var att författaren reste till främmande platser, gärna med inspelningsutrustning över axeln, och att den litterära texten blandade antropologi med klassisk epik. 

Författaren – eller skriftställaren, för att tala Myrdalska – skulle ”ge den andra sidan röst”; även om den ”andra sidan” var författaren själv. Halvvägs in i Cykelbudet förstår jag att det är en sorts modern rapportbok. Och plötsligt är det som om något faller på plats: omständligheten är i själva verket en omsorg om detaljerna. 

Ett exempel: Teglund skriver aldrig att han tar ett pass – utan ett ”tretimmarsskift”. Och han ”tar” det inte utan ”trycker på ’take shift’-knappen”. Detta kan tyckas som obetydligheter, men signalerar en medvetenhet om att vi är på litterärt jungfrulig mark – allt är tillräckligt intressant för att loggas.

Denna medvetenhet blir en estetisk kvalitet i boken.

Dessutom är det något som händer med prosan halvvägs in i boken. Teglund börjar få syn på det organiseringsarbete som pågår omkring sig. 

I Norge har cykelbuden strejkat sig till ett kollektivavtal. I Frankrike organiserar sig buden under dängan ”staden är vår fabrik”. Själv tar han kontakt med Transport och börjar värva medlemmar. 

Det är motigt – emellanåt känner han sig som agitatorn i den norrländska snålblåsten i P O Enquists Musikanternas uttåg – men också djupt meningsfullt. Samtidigt börjar han intervjua bud med utländsk bakgrund, som påfallande ofta finansierar dyra terminsavgifter med Foodora. 

Till en början blir jag lite irriterad på boken. Dagboksformen ger löfte om en ofiltrerad version av tillvaron, men Teglund skriver prydligt och omständligt, så långt ifrån Bloodworths smutsiga skjutjärnsprosa man kan komma

När boken vänder sig utåt är det som om prosan blommar upp, likt en stockros i högsommarvärmen. Replikerna börjar skimra och funderingarna kring gig-ekonomin får skarpare konturer. 

Att behöva kämpa för en satans mikro eller att företaget ska pröjsa skyddshandskar är absurt, men organiseringen och kampen blir ett slags serum mot tröstlösheten. 

Cykelbudet är en bok på nästan 400 sidor, vilket känns maffigt inledningsvis. Men när man knäckt koden glider man igenom den likt en racercykel i rusningstrafik. 

Nyligen konstaterade Gigwatch i en rapport att nästan alla osäkra anställningar redan har flera gig-liknande aspekter. 

Cykelbudet gör något så ovanligt som att andas optimism i allt detta. Trots att den skildrar algoritmer som piskar anställda genom snömodden känns den som en varmluftsfläkt.