”15 procent av skolorna kan inte vara ett problem”
85 procent av Sveriges elever går inte i friskolor. Om Lindquist genuint är intresserad av att hitta orsakerna till den svenska skolans problem tror jag att hon bör rikta sökarljuset bredare än enbart på friskolorna, skriver Gunnar Hökmark i en replik till Linnea Lindquist.
Gunnar Hökmark.
REPLIK. Efter en text som demoniserar friskolorna, hävdar att de i grunden är undermåliga och ignorerar det faktum att 400 000 elever har valt friskolor, undrar Linnea Lindquist hur jag kan tro att någon vill ifrågasätta det fria skolvalet.
Det hade varit dråpligt om det inte vore för att det är allvarligt menat från en profilerad skoldebattör.
Lindquist vill att skoldebatten ska vila på vetenskaplig grund och att debatten ”måste även handla om systemfelen”.
Trots detta belägger hon sina attacker mot friskolorna med hjälp av rykten, anekdotisk bevisföring och enskilda friskoleexempel, bland de över 4 000 fristående förskolor och skolor som finns i landet. Därmed förtränger hon helt problemen i de skolor som 85 procent av Sveriges elever går i.
Den 6 september publicerade Skolinspektionen en rapport som friskolemotståndarna inte verkar vilja prata om. Rapporten handlade om 28 grundskolor som under tio år haft långvarigt låga kunskapsresultat. 26 av dessa 28 var kommunala skolor. Annorlunda uttryckt: En rad kommuner i Sverige har låtit elever fortgå hela sin grundskoleutbildning i skolor som år efter år underpresterat.
Det kan inte etiketteras som något annat än ett systemfel. Det illustrerar också vikten av att det finns både en juridisk rättighet och reell möjlighet för elever att byta skola när den nuvarande inte fungerar.
Valfrihet enbart i teorin
Det kan hända att Lindquist är för det fria skolvalet. Men om politiken fattar beslut som utesluter alternativen till de kommunala skolorna, så finns valfriheten enbart i teorin.
Lindquist anför också att det fria skolvalet urholkar kommuners ekonomi. Det har i alla tider varit så att elever har flyttat till och från skolor. Förut, därför att familjer flyttade till en ny stadsdel eller kommun.
Nu därför att familjerna dessutom nyttjar sin rätt att välja. Varför detta skulle urholka ekonomin förklarar Lindquist inte, annat än med uppfattningen att om alla gick kvar skulle kommunernas ekonomi vara bättre.
Lindquist bortser från att sociodemografiskt utsatta skolor får mer pengar – skillnader inom kommuner är betydande – liksom hon bortser från att kommuners kostnader för kommunala skolor ofta ligger i den centrala budgeten.
Låt Skolinspektionen få ett tydligare uppdrag att stänga skolor som inte klarar sin uppgift. Men sluta kampanja mot möjligheten för den enskilda eleven att välja bästa möjliga skola
Skolpeng före skolval
Det är anmärkningsvärt att hon anser att det är den enskilda skolans intresse av en elevs skolpeng som ska gå före skolvalet, delvis baserat på föreställningen att just elever som rör sig till en friskola rubbar den perfekta balansen av elever i den skola de lämnar.
Det resonemanget förutsätter att det aldrig kan finnas en eller två elever för mycket eller för lite i en skola och klass; att elevsammansättningen i varje givet ögonblick är den mest optimala.
Men det som är mest allvarligt är att Lindquist på fullt allvar – får vi anta – tror att det är de 15 procent av Sveriges elever som går i friskolor som har satt hela det svenska skolsystemet i gungning.
Låt elever välja
85 procent av Sveriges elever går inte i friskolor. Om Lindquist genuint är intresserad av att hitta orsakerna till den svenska skolans problem tror jag att hon bör rikta sökarljuset bredare än enbart på friskolorna.
Låt elever välja. Låt oss införa fler centrala prov och mer uppföljning.
Låt Skolinspektionen få ett tydligare uppdrag att stänga skolor som inte klarar sin uppgift. Men sluta kampanja mot möjligheten för den enskilda eleven att välja bästa möjliga skola.
