Weidmo Uvells kommunistpodd är ett utmärkt argument för public service

RECENSION. Sedan februari detta år driver den borgerliga samhällsdebattören Rebecca Weidmo Uvell Radio Kamrat, ”en podcast om kommunismen” med det uttalade syftet att ”folkbilda”. Weidmo Uvell verkar intressera sig för ungefär samma ämnen som vi: terrorism, spionage, diktaturer.

När vi upptäcker att ett avsnitt ägnas åt Carlos eller Schakalen – en ökänd tillika världskänd venezolansk terrorist som vi när ett stort intresse för och skrivit om tidigare för Arbetet – bestämmer vi oss  för att lyssna.

Avsnittet inleds med att Weidmo Uvell förklarar att hon förvisso vill folkbilda, men missar inte att upplysa lyssnarna om att det finns möjlighet att rösta på henne i Moderaternas provval. Hon kandiderar nämligen till riksdagen för partiets räkning. Paus.

Vi vill veta mer, skriver ”Rebecca Weidmo Uvell” i datorns sökmotor. På hennes hemsida läser vi att hon gör Radio Kamrat för att ”opinionsbilda om det extremaste partiet i riksdagen”, gissa vilket.

Vi får också veta att hon (föga förvånande) är kritisk till public service och tycker att kommunismens offer får för lite uppmärksamhet (föga kontroversiellt).

Vi går vidare till ”den militanta kommunistiska gruppen” Svarta pantrarna. Avsnittet ägnas till stor del åt Black Lives Matter som ”precis som sina föregångare är en kommunistisk organisation”, inget annat

Vi fortsätter vår lyssning. Weidmo Uvell berättar att Carlos – vars egentliga namn är Ilich Ramírez Sánchez – liksom bröderna Vladimir och Lenin döptes efter ”kända kommunister”.

Vi får det bara till en känd kommunist, Vladimir Ilitj Lenin. Finns skäl att ifrågasätta podmakarens grundläggande kunskaper om kommunismen och dess portalfigurer? Tassar historielöshet och förvirring runt utanför riksdagen?

Vi lyssnar vidare och får höra att Carlos tränades av Che Guevara på Kuba och att hade 75 anställda i Östberlin. Fascinerande fakta, även om ingenting tyder på att de stämmer.

Men: historia kan ju revideras. Vi letar på internet efter nya rön, hittar ingenting, hamnar till slut på engelskspråkiga Wikipedia, upptäcker att hela podavsnittet är, låt oss kalla det inspirerat av, sidan i fråga.

Vi mejlar podmakaren för att fråga vilka källor hon använt sig av. Svaret är vänligt och kommer snabbt. Weidmo Uvell skriver att hon ”har en otroligt hög arbetstakt” och därför ”googlar fram varje avsnitt”.

I stället lämnar vi lyssnandet, förvissade om att folkbildning inte får sjabblas bort vare sig som begrepp eller företeelse

Utgångspunkten är mycket riktigt Wikipedia, huvudsakligen den engelskspråkiga, men hon läser även vissa artiklar och böcker. Och ”visst kan säkert något slinka med som är ifrågasatt fakta men så är det ju med allt”, skriver hon.

Vårt lyssnande fortsätter. Olika organisationers namn blandas ihop, väsentlig information utelämnas. Det talas om Carlos samarbete med en ”arabisk president”, men det nämns inte att presidenten i fråga är den inte helt okända Muammar al-Ghaddafi.

Argumentationen är ofta märklig eller ofullbordad. Carlos samarbetade med KGB, får vi veta. Ett bevis för detta är att inga terrorattacker skedde när Sovjetunionens dåvarande ledare Leonid Brezjnev besökte Västtyskland 1981. Vi förstår inte.

Och varför inte berätta det mest relevanta i fråga om Carlos: att han utförde uppdrag för ett otal förment socialistiska stater, att han påstått sig agera av politiska skäl men av allt att döma tycks ha agerat för egen ekonomisk vinnings skull. Carlos kan sägas tillhöra kommunismens anomalier, javisst, och det borde vara lätt att teckna en övertygande nidbild för att plocka poäng.

Vi får det bara till en känd kommunist, Vladimir Ilitj Lenin. Finns skäl att ifrågasätta podmakarens grundläggande kunskaper om kommunismen och dess portalfigurer? Tassar historielöshet och förvirring runt utanför riksdagen?

Fler avsnitt, vi börjar med Rotee Armee Fraktion och noterar att delar av den information som handlar om terrororganisationens svenska kopplingar enbart går att härleda till Flashback.

Vi går vidare till ”den militanta kommunistiska gruppen” Svarta pantrarna. Avsnittet ägnas till stor del åt Black Lives Matter som ”precis som sina föregångare är en kommunistisk organisation”, inget annat.

Den som tror att Black Lives Matter ”är en slogan för rätten till ett liv fritt från förtryck” är fel ute: bakom parollen döljs blott våldsförhärligande och korruption. Dessutom vill rörelsen ”förstöra kärnfamiljen som norm”. Källor eller förklaringar lämnas därhän.

Ännu ett mail till Weidmo Uvell, denna gång för att fråga om begreppet folkbildning, vad det betyder för henne – och varför det är så viktigt att marknadsföra podden med ordet i fråga. I sitt svar förklarar hon att ambitionen är att ”öka folks kunskap” och motiverar ordvalet med att folkbildning har en ”betydligt lägre” tröskel än exempelvis traditionell utbildning.

Vi går tillbaka till hennes hemsida och läser att podden ska ”fylla det hål av kunskap om kommunismens förtryck som finns”.

Men vad fylls hålet med? Vi mejlar inte igen. I stället lämnar vi lyssnandet, förvissade om att folkbildning inte får sjabblas bort vare sig som begrepp eller företeelse. Vad mer har vi lärt oss?

Kanske att Rebecca Weidmo Uvells podd är ett utmärkt argument för public service.