– Du kallar mig nazist.
– Jag sa blåbruna. Jag menar att du är högerpopulist.
– Då menar du ju nazist. Är jag nazist?

Vad var det egentligen som hände under replikskiftet mellan miljöpartiets Per Bolund och Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson på partiledardebatten i SVT?
Var Åkessons tolkning av ordet blåbrun, som en omskrivning av nazismen, riktig?
Nja, kanske inte helt. Men att partiet ligger nära fascismen är tydligt.

Samhället som en kropp

Liksom alla totalitära styren grundade sig nazismens styre på några mycket tydliga beståndsdelar, att ta kontroll över media, ställa rättsväsendet under politiska beslut, utpeka motståndare som folkförrädare och bygga upp en kraftig våldsapparat.
Förutom dessa grundläggande beståndsdelar finns några specifika beståndsdelar för just nazismen, främst judehatet och det ariska folkets överlägsenhet.

Visserligen ligger Sverigedemokraterna nära dessa två grundläggande rasistiska principer när partiets företrädare pekar ut judar och samer som ”ickesvenskar” som bör ställas utanför samhällsgemenskapen, men partiets plats på den politiska skalan blir tydligare om man jämför SD:s politik med den övergripande högerextrema ideologi som vi kallar fascism.

Fascismen fångade upp korporativismen, ett politiskt-ekonomiskt tänkesätt där samhället beskrivs som en kropp (corpus) där alla organ, från hjärnan till armar och ben ska dra åt samma håll.
Korporativismen förekommer i många sammanhang och kan i sin mest utspädda form helt enkelt sägas vara ett annat uttryck för att dra åt samma håll med samma slutmål.
Med den definitionen är de flesta överenskommelser mellan motparter, till exempel löneavtal, en form av korporativism.

Ska skäras bort som svulster

Den fascistiska korporativismen, så som den utkristalliserade sig i Mussolinis Italien, och som den beskrevs en bit in på 1930-talet, tolkade dock inte korporativismen som en överenskommelse mellan två eller flera parter.
Den fascistiska korporativismen beskrev i stället samhällskroppen som styrd av huvudet, ledarskapet. Och allt som inte tillhörde samhällskroppen och ville dra åt samma håll liknades vid cancersvulster, sjukdomar, som skulle skäras bort från samhällskroppen.

Alla kroppens organ ska dra åt det håll huvudet vill. Det innebar att de som skapar egna sammanslutningar på annan nivå, runt andra ämnen, som fackföreningar som bara organiserar arbetare, eller andra politiska partier som har egna idéer om hur ett samhälle ska se ut, eller olika religioner, eller kulturyttringar, ska bort.

Och här ligger Sverigedemokraterna mycket nära den fascistiska korporativismen.

Vi ser en aldrig sinande ström av angrepp på grupper som inte sammanfaller med SD-ledningens definition på vad man kallar ”svenskar” eller ”folket”.
Angreppen är hatiska och går betydligt längre än vanliga politiska meningsskiljaktigheter.
Partiets antifackliga linje är välkänd och mycket tydlig.

Rensa ut polischefer

SD:s vilja att i linje med den historiska fascistiska korporativismen utplåna andra politiska partier framgick också tydligt i Jimmie Åkessons Almedalstal 2017. Han citerade både folkhemssocialdemokraten Per-Albin Hansson och den, med vår tids mått extremkonservative, Verner von Heidenstam i sitt tal.

Det bör inte finnas något höger eller vänster, sammanfattade Jimmie Åkesson. Vi ska alla verka för det svenska folkets bästa.
Alla ska dra åt samma håll, alltså. ”Sjuklövern”, som Sverigedemokraterna kallar alla andra politiska partier, ska väck.
Enligt en de främsta forskarna på området, den amerikanska professorn Katharina von Kellanbach, kopplas ambitionen att skära bort allt som inte tillhör samhällskroppen i högerextrem retorik till en stark propaganda för att utkräva ansvar från de ”skyldiga”.

Skulden och att skapa renhet är centrala begrepp i högernationalismens propaganda, enligt Kellenbach:
”Nationalism är alltid kopplat till skuld och renhet. Skulden ska förgöras genom renande handlingar. En ren stat, ett rent sinne. Och när du väl har fått ett folk att anamma idén om skuld och renhet kan du skapa folkmord”, är en grundtes i hennes forskning.

SD:s försök att i fascistisk tradition skuldbelägga och peka ut dem som inte följer SD-ledningens definition på hur man ska agera för samhällskroppens bästa är mycket tydlig, allt från att peka ut muslimer och alla invandrare som skyldiga till Sveriges förestående ”undergång”, till angrepp mot journalister, forskare, politiska motståndare, inte bara på grund av en motsatt politisk åsikt utan angrepp som pekar ut dem som förrädare, skyldiga, som ”folket” måste resa sig mot för att samhället inte sak gå under.
Ledande SD:are har också utlovat utrensningar bland ”illojala” polischefer.

Stormar på Twitter

Ständiga twitterstormar är också ett led i denna propaganda, där man pekar ut ”förrädare”, som socialdemokrater, forskare och opinionsbildare med annan åsikt än SD:s.
Skulden ska befästas. Hämnd mot förrädarna ska utkrävas. Sverige ska renas.
Här är Sverigedemokraternas politiska linje mycket snarlik den övergripande definitionen på fascistisk korporativism.

Nå, varför reagerade Jimmie Åkesson då så starkt på ordet ”blåbrun”?
Den uppenbara orsaken är att det inte främjar partiets tillväxt att kopplas ihop med 1900-talets värsta politiska farsoter.

Åkessons svar och kraftiga reaktion var därför ett tydligt försök att styra ordvalet, nu och i framtida debatter. På Twitter beskriver radions politiska kommentator Tomas Ramberg utspelet på följande sätt:
”Åkessons (och tidigare Busch) attack på ordet ´blåbrunt´ syftar bland annat till att påverka hur medier hanterar politiker som använder begreppet. Programledare ska känna behov att avbryta och säga ´det håller inte SD med om..´ Ett av många exempel på striden om det off samtalet”.

Så ordet ”blåbrunt” i all ära, men det måste förtydligas:
SD kan inte sägas vara ett nazistparti. Däremot är det ett parti som mycket tydligt bygger på den fascistiska korporativismen.

I det sammanhanget är termen ”blåbrun” snarast en förskönande omskrivning.