Cancerdrabbade kämpar mot bygget av USA:s största plastfabrik: ”Dödsdom”
Delstaten Louisiana har USA:s smutsigaste luft. Längs med Mississippifloden ligger området ”Cancer Alley” som är hårt drabbat av föroreningar och hälsoproblem. Nu slåss invånarna mot bygget av USA:s största plastfabrik.
Chasity White bor omgiven av petrokemiska industrier. En ser hon från sin trädgård. Hon oroar sig för sin familjs hälsa och inser att en dag kommer hon behöva flytta från Saint James Parish där hennes familj bott i generationer.
Milton Cayettes bakgrund är ovanlig för att vara en amerikansk miljöaktivist. I tre decennier jobbade han som underhållstekniker på Shell Petrochemical Louisiana i den amerikanska Södern.
Nu deltar han i protesterna mot byggen av fler kemifabriker i området.
– Jag är 70 år gammal och mitt liv går mot sitt slut. Men jag kämpar för mina barn och barnbarn, berättar han vid köksbordet hemma i Saint James Parish, åtta mil väster om New Orleans.
Hans lågmälda rosslande röst dränks nästan i ljudet av sextiotalssoulen från stereon i det dunkla vardagsrummet.
Han älskade jobbet på kemifabriken, som gjorde att han kunde betala för barnens utbildning och bekostade ett enkelt medelklassliv i enplansvillan i Saint James Parish.
Men på senare år har han börjat fråga sig vad industrin har kostat hans hemort och hans egen hälsa.
– Jag har haft prostatacancer och min fru dog i bröstcancer. Jag känner fler som har dött i cancer än jag kan räkna på fingrarna. Jag tror det beror på fabrikerna här.
Luktar ruttna ägg
I skymningen glöder himlen över Saint James Parish av elden från ett 30-tal petrokemiska fabriker, som på avstånd liknar silhuetten av städer.
Den vita röken från skorstenarna, cisterner stora som fotbollsarenor och härvan av oljeledningar är ständigt närvarande i horisonten.
Den ljumma försommarluften luktar svagt av ruttna ägg och hör till den smutsigaste att andas i hela USA.
Vi är i en del av landet som har fått öknamnet ”Cancer Alley”, ”cancergränden”, en 14 mil lång sträcka längs med Mississippi-floden, mellan städerna New Orleans och Baton Rouge. Här finns runt 150 oljeraffinaderier och plastfabriker.
Delstaten Louisiana är ett paradis för dessa företag, med några av USA:s svagaste regler för luftföroreningar och låga företagsskatter.
Här finns sju av tio av de områden i USA där invånarna löper störst risk för att få cancer, enligt USA:s miljöskyddsmyndighet EPA.
I ett uttalande från mars i år kallade en grupp experter från FN Cancer Alley för ett exempel på ”miljörasism”; det i USA vanliga fenomenet att motorvägar och giftiga fabriker hamnar i fattiga, icke-vita områden.
USA:s största plastfabrik
Cancer Alley kan komma att bli ännu smutsigare. Det taiwanesiska plastföretaget Formosa planerar att bygga USA:s största plastfabrik, ett komplex stort som 1 200 fotbollsplaner, i Saint James Parish.
Bygget går under namnet ”The Sunshine Project”, eftersom det ligger nära bron Sunshine Bridge. Enligt experter knutna till FN:s råd för mänskliga rättigheter skulle The Sunshine Project dubblera risken för cancer i Saint James Parish.
Milton Cayettes syster Sharon Lavigne var på jobbet i skolan där hon undervisade när hennes dotter ringde och berättade om The Sunshine Project.
– Det kändes som en dödsdom, säger Sharon Lavigne.
– Vi har redan så mycket död och sjukdom här.
Sharon Lavigne känner ett trettiotal personer som drabbats av cancer bara de senaste fem åren i Saint James Parish. Hennes partner sedan 17 år gick bort i KOL, en lungsjukdom som är kopplad till luftföroreningar.
Jag kände att vi måste göra något om vi ska ha möjlighet att bo kvar här. Ingen av våra lokala folkvalda ville göra något för att skydda oss
Aktivist på heltid
Våren 2018 samlades en grupp grannar i Sharon Lavignes garage och bildade organisationen Rise St James som arbetar mot Formosa och andra nya industriprojekt i trakten genom manifestationer och att försöka påverka politiker.
I höstas bestämde sig Sharon Lavigne för att lämna lärarjobbet vid 69 års ålder och bli aktivist på heltid, efter att två medlemmar i Rise St James dött av cancer och lungsjukdomar.
– Jag kände att vi måste göra något om vi ska ha möjlighet att bo kvar här. Ingen av våra lokala folkvalda ville göra något för att skydda oss.
Alla invånare i Saint James är inte på hennes sida.
– Vissa hoppas på jobb hos Formosa och håller tyst, säger Sharon Lavigne.
Plastföretaget räknar med att anställa 8 000 tillfälliga byggarbetare för bygget av anläggningen och 1 200 permanenta arbetstillfällen efter det.
En studie från tidigt 2000-tal visade att fabrikerna i Saint James Parish hade mellan 5 och 20 procent afroamerikanska anställda, vilket är mycket låga siffror med tanke på hur befolkningen ser ut. Sharon Lavigne tror inte att det har ändrats sedan dess.
– Fabrikerna tar in folk utifrån. Och även om det går att skapa några jobb, vad är poängen när inte luften kommer gå att andas?
”Inga vetenskapliga bevis”
Formosa har hävdat att ”det inte finns några vetenskapliga bevis” för högre cancerförekomst i området. Louisianasenatorn och republikanen Bill Cassidy menar att de höga cancertalen i stället hänger ihop med cigarettrökning och övervikt.
Men det finns också en rad studier som pekar på luftföroreningarnas roll i traktens hälsoproblem.
University Network for Human Rights har kunnat visa att i Saint James grannområde Saint John the Baptist Parish finns det ett samband mellan cancer, hjärtproblem och andra åkommor och närheten av en fabrik för tillverkning av syntetiskt gummi. Cancertalen där är de högsta i landet.
I den amerikanska Södern är den mörka historien alltid närvarande. Det område som i dag kallas Cancer Alley var för 200 år sedan nästan helt och hållet täckt av plantage för sockerrör, som skördades och kokades av tvångsarbetare från den transatlantiska slavhandeln.
Louisiana blev tack vare det USA:s näst rikaste delstat och korridoren mellan New Orleans och Baton Rouge hade en tid högst andel miljonärer i landet.
De lät bygga pampiga herrgårdar med grekiska kolonner, lusthus och alléer med ekar täckta av spansk mossa.
Slavars barn jobbade kvar
Efter det amerikanska inbördeskriget, som ledde till slaveriets avskaffande när nordstaterna vann år 1865, arbetade slavarnas barn och barnbarn kvar på odlingarna, bundna till platsen av segregationslagar som hindrade dem från att röra sig fritt.
1906 förändrades ekonomin när olja upptäcktes i Louisiana. Oljeföretagen började köpa upp de gamla plantageområdena vars lägen intill Mississippifloden passade perfekt för att frakta ut petroleumprodukter.
Plantagegårdarna finns kvar och ägs numera ofta av olje- och petrokemiföretagen i trakten.
De är öppna för turister och går att hyra för bröllop, för den som vill gifta sig i miljöer som hämtade från ”Borta med vinden”, och bortse från att den lyckliga stunden sker intill ett före detta arbetsläger.
En kampanjsläpvagn parkerad vid skyddsvallen längs Mississippifloden nära Sharon Lavignes hus.
Aktivister i New Orleans i samband med president Bidens besök i staden.
Slaveriet en parantes
Vi besöker en av dem, San Francisco Plantation, som ägs av petroleumföretaget Marathon. En guide i en ”hoop skirt”, en vid styv 1800-talskjol som hålls utspänd med stålbågar, visar runt i den turkosmålade villan.
Hon berättar om plantageägaren Edmond Bozonier Marmillion och den prakt han såg till att skapa i villan, med marmorerat trä, en ornamenterad fasad och handmålade tak.
Slaveriet, som gjorde all lyx möjlig, förblir på sin höjd en parentes under rundturen. Information om att Edmond Bozonier Marmillion hade för vana att brännmärka sina slavar med sina initialer i pannan och att han var ökänd som traktens grymmaste slavägare får man hitta på annat håll.
En hårt trafikerad väg vrålar förbi utanför San Francisco Plantation och från trädgården ser man att plantagebyggnaden är omringad av Marathon Oils raffinaderier.
En bit bort ligger en kyrkogård för slavättlingar, inträngd mellan Marathons skorstenar och cisterner. På några av gravarna ligger färska blommor. 2019 upptäckte Rise St James att även på den plats där Formosas fabrikskomplex är planerad att byggas ligger två tidigare sockerrörsplantage och gravplatser för slavar.
Vad är det för liv som väntar honom och min dotter här om Formosas fabrik blir byggd?
Pausat i väntan på regeringen
I januari godkände delstaten Louisianas miljödepartement The Sunshine Project, men det är pausat i väntan på besked från regeringen. Rise St James ser det som en framgång.
– Saint James är ett fattigt område och företagen tror inte att vi kan kämpa emot, säger Chasity White, en av gruppens medlemmar, i hennes trädgård där pipelines och skorstenar syns bakom apelsinträden.
– Men de har fel, tillägger hon.
Miljöorganisationer som Rise St James hoppas nu att president Joe Biden ska hindra bygget på samma sätt som han satte stopp för tillståndet att bygga oljeledningen Keystone XL som skulle transportera olja från Kanada genom USA.
I samband med detta tog han i ett tal upp ”Cancer Alley” som ett exempel på områden där minoriteter drabbas hårt av miljöproblem.
”Vi måste stoppa fabriken”
42-åriga Chasity White har bott i Saint James Parish hela sitt liv. Hennes förfäder var slavar på de fält som snart kan täckas av The Sunshine Project och familjen har funnits här sedan 1800-talet.
De senaste decennierna har hon sett hur skolan och den lokala livsmedelsbutiken har försvunnit och ersatts med fabriker. Hennes far, farfar och flera kusiner har dött i cancer.
– Min son lider redan av astma, berättar hon.
– Vad är det för liv som väntar honom och min dotter här om Formosas fabrik blir byggd? Vi måste stoppa det.
Miljörasism
Begreppet ”miljörasism” syftar på att svarta och andra minoriteter drabbas oproportionerligt mycket av miljöproblem.
Svarta amerikaner utsätts för mer föroreningar från industrier, jordbruk, byggprojekt och alla typer av fordon, enligt en studie publicerad i tidskriften Science Advances i april.
Det är nästan dubbelt så vanligt att svarta amerikaner bor i närheten av fabriker som att vita gör det.
För företag som bryter mot miljöregler brukar straffavgifterna bli lägre på platser i USA där invånarna är svarta och fattiga. Det skapar en ond cirkel: Lägre böter leder till mer föroreningar, vilket ofta minskar mark- och fastighetsvärdet i närheten av fabrikerna. Det gör att fler fabriker lockas till området. De ursprungliga invånarna får svårt att sälja sina hus och flytta och tvingas bo kvar.
Källor: Scientific American, United States Commission on Civil Rights, Science Advances
