Filmen om Lena Nyman är ett slarvigt hö-hö-haveri

KOMMENTAR. Jag var en lillgammal liten unge på sjuttiotalet och kollade gärna på vuxenprogram som Svea Hund och Fröken Fleggmans mustasch på Sveriges television.

Hur lätt var det inte för en flickunge att identifiera sig med den gulliga, hysteriskt roliga, chapeau-claque-utstyrda Lena Nyman?  

Med svart bälte i grenen platta-till-gubbe var hon undantaget i en värld där kvinnor i humorsammanhang tilldelades den förnumstiga, tillrättavisande rollen, som min andra stora idol, Eva Remaeus i Fem myror. Att vara drullig, bullrig och fräck var – och är än idag – en undantagsposition för kvinnor inom populärkulturen. 

Det var min Lena Nyman. 

Andra, äldre än jag, minns hennes sexuella och politiska äventyr i gul- och blåfilmerna, som i sin spekulativa voyeurism och stela ”frigjordhet” inte någonstans hade passerat 2000-talets feministiska uppgradering. 

Vilgot Sjömans filmer anses nyskapande, men frågan är om det inte är dags att förpassa dem till samma källarförråd som The Birth of a Nation och liknande. Nej, jag förordar inte cancel culture, men det är faktiskt skillnad mellan historiskt intressanta filmer och sevärda filmer. 

Det är något av ett mysterium att det inte gjorts en dokumentär värd namnet om Lena Nyman förrän nu, tio år efter hennes bortgång. 

När så filmen äntligen närmar sig slutet och man till sist generad och beklämd, men lättad, kan få ta sig från biografen, då kommer västgötaklimax: Filmteamet har sökt upp en av hennes ungdomskärlekar i ett hus i Jämtland

När Annika Perssons biografi Jag vill ju vara fri, kom läste jag den med stor respekt och sorg. Det brutala kvinnohatet med allt det våld som Lena Nymans kropp utsattes för inger fasa inför vår fadersgeneration. Det här accepterades alltså på riktigt. 

Den nya filmen, Lena, är på så många sätt ett konstnärligt och biografiskt haveri. Vart ska jag börja? Det kan inte bara skyllas på regissören. Tvärtom.

Isabel Andersson borde vara ryggmärgsvaccinerad mot det gamla höhö-gardet (Börje Ahlstedt och Rolf Skoglund som levande exempel och Ingmar Bergman och Vilgot Sjöman som de döda motsvarigheterna). 

Varför skulle de imponera på henne? 

Men nej. Jag lider mig igenom en och en halv timme fastsurrad i deras svettiga kostymer och genom deras immigt filtrerande tjockglasögon. Exponerad kvinnokropp, sexistiska omdömen repriseras och iscensätts – ännu en gång? 

Jag vrider mig av olust i de slafsigt spekulativt sömlösa glidningarna mellan hennes rollkaraktärer och privatlivets kamper. Att skilja arbetet från Hänt i veckan är det inte så noga med när budskapet ska fram. Självmord hit eller dit. Tänk om? 

Det snaskiga dränks i löddrigt sköljmedel av sentimentalitet. Dikter vars upphovskvinnor försvinner in i tomma intet  – Karin Boye, Anna Maria Lenngren och Edith Södergran passerar utan angivelse – och sammanblandas lätt med orden i den röda dagboken som kommer i likt en blodröd jakttrofé.  

Ledsammast av allt är filmens struktur, som nästan helt bygger kring de olika männens godkännande respektive underkännande

En skådespelerska med ytterst oklar funktion syns då och då andäktigt läsa ur den. Lena Nyman skänkte förvisso sina tättskrivna dagböcker till eftervärlden, men jag har svårt att tro att det var för att hon skulle fläkas ut. 

Man skulle kunna tro att det gick att slippa se sådant här uppskruvat känslomos 2021 istället för en skildring av en hårt arbetande ultrabegåvning. Gamla ruttna troper där geniala kvinnor måste skändas, ha dödslängtan för att vara möjliga, trodde jag hörde 1900-talet till. 

Överhuvudtaget lider Lena av omognadens alla skavanker, med slumpmässiga släktingar som krupit ur sina kojor upp i ljuset för att säga något storslaget inför kameran om Lena. En person man får känslan av att de inte ens kände särskilt väl. 

Och om man väl fått riggat intervju med hennes manliga motspelare som fortfarande finns i livet, varför inte ställa några tuffa frågor om hur de har det med sin maskulinitet eller om de hunnit begrunda det toxiska klimatet på tiljorna? Nä, de var visst så himla kära i Lena. 

Den nya filmen, Lena, är på så många sätt ett konstnärligt och biografiskt haveri. Vart ska jag börja? Det kan inte bara skyllas på regissören. Tvärtom.

Ledsammast av allt är filmens struktur, som nästan helt bygger kring de olika männens godkännande respektive underkännande. Vi serveras facit: Ingmar Bergman lär ha sagt (inte öppet dock) att hon var ett geni. 

När så filmen äntligen närmar sig slutet och man till sist generad och beklämd, men lättad, kan få ta sig från biografen, då kommer västgötaklimax: Filmteamet har sökt upp en av hennes ungdomskärlekar i ett hus i Jämtland. Där ser man. 

De få gånger filmen glimrar till är när teaterkritikern Betty Skawonius får bidra med kunskap i filmhistoria och sätter ord på Lena Nymans särart och oslagbart breda register. 

Kanske är det taskigt att såga en ung kvinnlig debutant. Men jag menar att offret är för stort för den här sortens slarv. Förlåt, det smärtar mig, men det här är inte godkänt.