Lärare har ändrat svensk skoldebatt

Nyligen gav Socialdemokraterna besked inför sin kongress om att de vill gå till val på att sätta stopp för uttag av vinster ur skolan.

Reaktionerna var övervägande positiva, inte bara bland socialdemokrater, vinstjakten och marknadsskolan har lågt folkligt stöd. På börsen sjönk skolföretagens aktier. 

Några mer luttrade kommentarer påpekade att så lät Socialdemokraterna även inför valen 2014 och 2018, men efter valen ville de inte göra något åt saken. 

Sedan klev läraren Marcus Larsson in i debatten på sociala medier. Han påpekade att det krävs mycket mer än ett förbud mot vinstuttag för att bli av med marknadsskolan och dess negativa effekter.

Skolföretagen har många tekniker för att ta för sig av skattepengar avsedda för eleverna. 

Själva konstruktionen av skolpengen kombinerad med närmast fri etableringsrätt för vinstjägarna utarmar dessutom de kommunala skolorna snabbt.

Frågan har blivit en vattendelare mellan höger och vänster även om Larsson har rätt i att den inte borde behöva vara det. Den kan därmed vara en valvinnarfråga för de rödgröna, särskilt om Socialdemokraterna menar allvar den här gången

Vem är då Marcus Larsson? Han är ena halvan av tankesmedjan Balans, den andra halvan är Åsa Plesner som har skrivit ett av kapitlen i Larssons nya bok, De Expansiva. 

Tillsammans med andra lärare och skolledare som Linnea Lindquist, Filippa Mannerheim, Alexander Skytte och Hai Phuong Tran är de några av marknadsskolans främsta kritiker. 

Med lite pengar, mycket kunskap och imponerande ihärdighet har de förändrat svensk skoldebatt. De är friskolekoncernernas farligaste motståndare, de påverkar partier och sina fackföreningar, de dominerar ofta skoldebatten på debattsidor och i sociala medier.

Många känner till att vinstjakten i skolan ökar segregeringen, leder till orättvisa glädjebetyg och att vinsterna görs med lägre lärartäthet och lägre löner som affärsidé. 

Skatteplanering, vinstuttag av pengar som skulle gått till elever och skolkonkurser har gjort vinstjakten i skolan lika folkkär som herpes. Tyvärr verkar den också vara ungefär lika svår att bli av med. 

I De Expansiva tar Larsson analysen ett steg längre. Han förklarar hur de stora skolkoncernernas expansion förändrar skolan på systemnivå. Skolpengens konstruktion och kommunernas ansvar att se till att alla elever, inte bara de lönsamma, får utbildning gör att den kommunala skolan får betala koncernskolorna vinster. 

Samtidigt kan koncernskolorna kräva kompensation när kommunala skolor får mer resurser. Effekten blir neddragningar i den offentliga skolan och att små skolor slås ut.

En annan effekt är att koncernskolorna tränger ut friskolor som drivs utan vinstintresse. Vi får ett utbildningssystem som är ojämnt, där olika elevgrupper inte möts och som inte klarar sitt uppdrag. 

Lärare och skolledare får hantera de orimliga situationer som uppstår efter bästa förmåga.

Larssons språk är sakligt och pedagogiskt. Han beskriver hur tidigare politiker, mest borgerliga, har gått rakt in i den bransch de själva skapat och tjänar enorma summor. 

Kommunpolitiker försöker locka till sig koncernskolorna genom subventioner. Samtidigt får den offentliga skola som de är satta sköta i praktiken stå för notan när eleverna inte längre räcker och lokalerna står halvtomma. 

Skolkoncernerna expanderar snabbt, målet är att kunna sälja vidare med vinst efter några år. Svensk skola styrs av företag som vill ha snabb avkastning. Ibland vet vi inte ens vem som äger dem. 

En av de största koncernerna, internationella engelska skolan, IES, ägs av fonden Paradigm Capital i Luxemburg, men vem som äger fonden har Skolinspektionen inte lyckats reda ut. 

Ändå får de nästan alltid ja av samma inspektion när de vill öppna en ny skola.

Under flera år har Marcus Larsson och andra lärare drivit på debatten. I dag är det en debatt som borgerliga partier helst undviker, väl medvetna om att de inte har sina väljare med sig. 

De är friskolekoncernernas farligaste motståndare, de påverkar partier och sina fackföreningar, de dominerar ofta skoldebatten på debattsidor och i sociala medier

Det finns tecken på att borgerliga företrädare vacklar och börjar inse marknadsskolans orimliga effekter. Samtidigt är partierna till höger hopväxta med skolkapitalet genom mängder av personband. Hade det skett i ett annat land hade vi kallat det korruption. 

Frågan har blivit en vattendelare mellan höger och vänster även om Larsson har rätt i att den inte borde behöva vara det. Den kan därmed vara en valvinnarfråga för de rödgröna, särskilt om Socialdemokraterna menar allvar den här gången.

Systemet kan bara ändras genom val och politiska beslut. Det kräver en skoldebatt bortom slagorden där man inser hur allvarligt marknadsskolan skadar möjligheten att ge alla barn en likvärdig utbildning.

Men också genomtänkta reformer där förbud mot vinstuttag och aktiebolag i skolan bara är en del. En reform av systemet med skolpeng är också nödvändig. Det kommer bara att ske om det uppstår en politisk rörelse som ställer politiken till svars. 

Så skedde i Chile, ett av få länder i världen som haft ett system som liknar det vi har i Sverige. Det kan ske här också. Kanske redan efter nästa val.

I så fall bör vi tacka ett gäng lärare som aldrig gav upp i arbetet för en bra skola, sådana som Marcus Larsson, de outtröttliga.