Martin Klepke: Oacceptabelt hög arbetslöshet de närmaste åren

Det är omöjligt att säga vad den regering som tillträder efter valet nästa år kommer att satsa för att få ned arbetslösheten.

En socialdemokratisk framtidsprognos finns dock med i den budget som lades häromdagen.

Där förutspår finansdepartementet att den så kallade jämviktsarbetslösheten kommer att ligga på 7,0 procent år 2024.

Det är oacceptabelt högt.

Måttet jämviktsarbetslöshet betecknar den arbetslöshet som sägs vara den enda långsiktigt möjliga nivån i ett land.

Mer eller mindre arbetslösa

Försöker en regering pressa ned arbetslösheten lägre kommer den åter att studsa upp till jämviktsarbetslösheten. En grupp arbetslösa är alltså alltid mer eller mindre arbetslösa vad man än gör. De är strukturellt arbetslösa, vare sig ekonomin går bra eller dåligt.

Ska man nå lägre arbetslöshet måste man ändra strukturen på ekonomin i stället för att till exempel pumpa ut pengar i arbetslöshetsersättning.

Så långt den mycket ifrågasatta teorin bakom jämviktsarbetslösheten.

Högerdoktrinen brukar då naturligtvis vara att den strukturförändring som krävs är att a-kassan måste sänkas och att folk måste göras fattiga för att arbetslösheten ska sjunka.

Enligt devisen ”hungriga lejon jagar bäst” som den svenska högerekonomen Marian Radetzky en gång uttryckte, det så kommer folk att ta sig i kragen och se till att jobba bara man sänker deras inkomster ordentligt.

Arbetslösheten blev självgenererande

Men det finns en annan syn på hur vi kan få ned arbetslösheten.

I en studie för några år sedan tog LO-ekonomerna Thomas Carlén och Anna-Kirsti Löfgren fasta på hur Sverige lyckats få ned arbetslösheten efter kriserna före år 2000.

Man såg då att folk som halkat utanför lätt blev kvar utanför. Att arbetslösheten blev självgenererande. Arbetsgivare vill inte gärna anställa någon som varit arbetslös i över ett år trots utmärkta meriter och utbildning.

Men detta gick att åtgärda.

Sveriges väg, att låta folk under arbetslösheten tidvis studera, tidvis delta i olika utbildningsprogram gjorde att de arbetslösa behöll sin kontakt med arbetsmarknaden. Sveriges aktiva arbetsmarknadspolitik gjorde att den långsiktiga och bestående arbetslösheten blev markant lägre än den annars skulle ha blivit.

Det här kontrasterar skarpt mot högerns/alliansens fördömande syn på de arbetslösa. När det begav sig var det hart när omöjligt att föra en debatt om arbetsmarknadsutbildning utan att höra högerns smått infantila ord om att utbildningen var ett sätt att dölja arbetslöshet.

Den långsiktiga låga arbetslöshet som följde vittnade om motsatsen.

Men hur är det i dag?

200 000 långtidsarbetslösa

Regeringen förutspår som sagt i sin budget en hög jämviktsarbetslöshet som 2024 är uppe i hela 7,0 procent.

Samtidigt vet vi att vi kan hålla arbetslösheten lägre om vi håller kvar folk på arbetsmarknaden och inte låter dem försvinna ut från arbetslivet och in i misär.

Och det verksamma sättet att hålla dem kvar är genom att sätta in massiva arbetsmarknadsinsatser. Samtidigt har just detta, massiva arbetsmarknadsinsatser, fått stryka på foten, först under M-KD-budgetens tvingande nedskärningar och därefter under Centerns inflytande på den rödgröna regeringen.

I dag har snart 200 000 personer passerat gränsen för långtidsarbetslöshet, det vill säga att de inte har haft ett jobb på mer än ett år.

Dessa människor måste mötas med stora arbetsmarknadsinsatser, ett begrepp som inte får solkas av högerns vantolkningar utan förmedla just vad det handlar om:

För att garantera alla medborgare ett bra liv och för att bibehålla ett rimligt välfärdssamhälle är det nödvändigt att minska långtidsarbetslösheten och få folk i arbete.

Och här finns ett alltför stort hål i budgetens framtidsprognoser.

Vi satsar mindre nu än tidigare

LO:s utredare Adnan Habibija har gjort en sammanställning som redovisas i grafen här intill. Den visar att vi faktiskt satsar mindre nu än för några år sedan, trots det allt större behovet.

Budgetsatsningarna på arbetsförmedling och arbetsmarknadspolitiska program var större under högkonjunkturen 2018 än vad de planeras bli de närmaste åren, trots en i dag historiskt hög långtidsarbetslöshet.

Mest bekymmersamt, enligt Adnan Habibija, är att kostnaderna för arbetsförmedlingens förvaltning inte följer arbetslöshetsnivån och att alltmer har gått till upphandlade tjänster. Det vill säga att mer pengar går till CV-hjälp, coachande samtal och vinstuttag via privata aktörer och att mindre pengar går till rustande insatser för arbetslösa.

Upphandlade matchningstjänster har på bara några år ökat från 5 till 30 procent som andel av hela anslaget.

För att återgå till budgetens förutsägelser för den så kallade jämviktsarbetslösheten så är det mot denna bakgrund inte underligt att arbetslösheten hamnar på en så hög siffra som 7,0 procent år 2024.

Det är naturligtvis orimligt och oacceptabelt.

När och om Socialdemokraterna lägger sin första budget under nästa mandatperiod måste betydligt större insatser in för att knäcka arbetslösheten med störst fokus på dem som varit arbetslösa under lång tid.

Varför inte börja med att närstudera de 16 förslag för få ned långtidsarbetslösheten som de tre centralorganisationerna LO, TCO och Saco presenterade i somras.