Adolf Hitler hade en dubbelgångare. Han föddes fattig i London men flyttade till USA och var komiker. En av dessa två till utseendet lika män kom att hålla världshistoriens bästa politiska tal, och det var inte Hitler. Det var dubbelgångaren – Charlie Chaplin.

Inget av inläggen under höstens första partiledardebatt lär bli känt som historiens bästa, även om en del klokt blev sagt.

Det var också Stefan Löfvens sista partiledardebatt, och hade det inte varit för den saken hade antagligen stämningen och samtalstonen partierna emellan varit krigisk. Polariseringen har nämligen aldrig varit större i modern svensk politik.

Det är här komikern, gycklaren, blir viktig.

Jag är ledsen, men jag vill inte vara en kejsare. Det är inte min sak. Jag vill inte härska eller erövra någon. Jag skulle vilja hjälpa alla

Charlie Chaplins och Adolf Hitlers samtid var väl medvetna om diktatorns och komikerns likhet. Mustascherna hjälpte. Chaplin ska, enligt Hollywoodhistoriepodden You must remember this, själv ha sagt “Jag tror han försöker härma mig”.

Den slående likheten var ett gott skäl för Chaplin att skriva och producera filmen Diktatorn (1940). Det är där han håller sitt tal, i rollen som en judisk barberare:

Människor är sådana. Vi vill leva vid varandras lycka – inte vid varandras misär.
Vi vill inte hata och avsky varandra. Den här världen har plats för alla.

Historieskrivningen om andra världskriget görs lätt svartvit. Det är inte konstigt när nazismens svärta är det mörkaste mänskligheten hittills skådat. Bredvid det framstår det mesta ljust, fastän sanningen snarare var grå. I dag ses Chaplins Diktatorn, en satirisk antinazistisk förväxlingskomedi, som ett självklart inslag i Hollywoodproduktionen under kriget. Så var det inte.

Chaplins filmprojekt motarbetades från dag ett. Vissa studiochefer hade goda skäl – många hade judiskt påbrå och släkt kvar i det Östeuropa Hitler var på väg att invadera. Andra var mer cyniska.

Att USA alls skulle gå in i kriget var ännu långt ifrån självklart. Pearl Harbour hade inte hänt än. Filmmogulerna ville distribuera på den europeiska marknaden – Hitlers marknad. Vissa offentliga röster tyckte Hitler förtjänade respekt.

USA hade ett eget nazistparti, antisemitismen var utbredd – skulle publiken verkligen vilja se en film om en judisk barberare?

När filmen väl var klar hade vindarna börjat vända. I stället undrade man om man verkligen kunde skratta åt Hitler. Men Chaplin var inte politiker. Han var gycklare. Och han hade något att säga.

Teknik som ger överflöd har gett oss nöd. Våra kunskaper har gjort oss cyniska.
Vår snillrikedom – hård och fientlig. Vi tänker för mycket och känner för lite.
Mer än maskiner behöver vi mänsklighet. Mer än snille behöver vi vänlighet och mildhet.
[…]
Flygplanet och radion har fört oss närmare varandra.
Dessa uppfinningars själva natur skriker efter människans godhet – skriker efter globalt brödraskap – efter allas samhörighet.

Det sista kan sägas, och har sagts, om internet också. Ändå står vi här.
Jämförelsen vid nazism får stanna i Charlie Chaplins tid, men saken med polarisering och hård politisk konflikt är att även om man slåss för en god sak så kan den där skyttegraven bli så djup att man tappar sikten.

Politiken är alltid fast i politikens spel. Målet kan helga medlen och sakta förskjuts grundvärden.

Hur länge kan man tala om hårdhandskar mot gängmedlemmar utan att själv bli hård, cynisk och fientlig? Hur långt kan tonen höjas för opinionssiffrornas skull innan man blir en maskin?

Överlåt er inte till dessa onaturliga män –
maskinmänniskor med maskinsinnen och maskinhjärtan!
Ni är inte maskiner! Ni är inte boskap! Ni är människor!
Ni bär människokärleken i era hjärtan!
Ni hatar inte! Bara de oälskade hatar – de oälskade och onaturliga.

Charlie Chaplin hade varit en usel politiker. I dag hade hans förkärlek till yngre kvinnor med rätta diskat honom av spelplanen. Men gycklarens generella roll är en annan än politikerns eller ledarskribentens. Vår samtid behöver fler sådana. Människor som utan agendor säger som det är. Som inte ens skäms för att verka löjliga eller naiva.

Gycklaren möts sällan av applåder från politikens mitt. Det är synd, för då har man inte förstått hens värde. Gycklaren står utanför spelet. De kan häckla för att påminna oss om vad som egentligen var poängen. Svära i kyrkan så att församlingen upptäcker vilket hus vi sitter i.

Ingen amerikansk politiker hade sagt vad Charlie Chaplin sa om nazismen och människovärdet precis i tiden han sa det i. Även om de gärna hävdar det i efterhand.
Tal om människovärde och internationell solidaritet i dag kallas för godhetssignalering. Men någon måste tala om det, annars går det förlorat.

Det är lätt att tappa hoppet under en debatt i plena. Men en gycklare hade påmint oss om det också:

Titta upp. Molnen skingras, solen bryter igenom. Vi kommer ut ur mörkret och in i ljuset. En ny värld föds.