I går höll så Stefan Löfven sin sista regeringsförklaring som svensk statsminister. Riksdagen meddelades inriktningen på regeringens politik som den kommer se ut i ungefär två månader.

Sedan går han ju och det blir, med största sannolikhet, Magdalena Andersson som får läsa upp en helt ny regeringsförklaring i vinter. Annie Lööf meddelade att hon i alla fall var nöjd.

En annan som kommer få läsa upp en regeringsförklaring snart är Jonas Gahr Støre, de norska socialdemokraternas partiledare. I valet i måndags bärgade hans Arbeiderpartiet regeringsmakten, inte minst genom en ordentlig valspurt.

Valresultatet är ingen succé och man har förlorat väljare till partierna till vänster om sig. Men av allt att döma har AP vunnit tillräckligt många väljare från höger för att vänsterblocket ska kunna stärkas på totalen.

Det är Jonas Gahr Støre som blir statsminister och han blir det för att han mötte väljarna på ett annat sätt 2021 än när han försökte 2017.

En mild vänstergir

Då hade Støre flörtat vilt med mittenväljarna, och även öppnat för att regera ihop med Kristelig folkeparti och Venstre, två partier som då stöttade den norska högerregeringen. Internt tycks man ha resonerat så att om man lyckades knyta den borgerliga mitten till sig så skulle man kunna dominera norsk politik för lång tid framöver.

Det blev inget med det. I valspurten 2017 brakade AP ihop och högerradikala Fremskrittspartiet ruschade. Liberalakonservativa Høyres Erna Solberg kunde regera vidare och Jonas Gahr Støre fick kritik för att han inte tillräckligt aktivt sökt konfrontation i ekonomiska frågor med en historiskt högerorienterad regering.

Under de sista åren har Arbeiderpartiet i stället gjort en mild vänstergir, både retoriskt och sakpolitiskt. Arbetslivet ska bli tryggare, klyftorna ska minska, vinstintresset i välfärden är skadligt för samhället, pensionerna är för låga, centraliseringen har gått för långt, kommunerna måste få mer resurser och klimatomställningen ske rättvist.

Man har talat om att det är ”vanlige folks” och ”arbetsfolks” tur nu. Och man har samarbetspartier som i stort delar den uppfattningen. Några januarisavtal där man med klinisk precision kräver åtgärder som man vet kommer smärta för fackföreningsrörelsen kommer det inte bli tal om.

Kanske ska man inte dra för stora växlar på det. Norge är Norge och Sverige är Sverige. Andra frågor är på dagordningen, samhällslivet fungerar annorlunda, politiken ser annorlunda ut.

Kollektivavtal kan vara rasism

Norges centerparti är till exempel emot social dumpning, vill reglera arbetskraftinvandringen, anser att Norge ska äga sina naturresurser och tycker att new public management är skräp.

Vårt centerparti har i stället degraderat sig till att vara välfärdskapitalets och tjänstesektorns fixarsorkar. Man är verkligen emot rasism men för våra dynamiska centerpartister kan rasism vara både kollektivavtal och Sverigedemokraterna.

Klart det är enklare att vara samarbetsorienterad socialdemokrat om mittenpartierna inte driver en liberal reformagenda där slutpunkten är ett sorts Thunderdomesamhälle där man föds med f-skattsedel.

Men en sak har Jonas Gahr Støre och Stefan Löfven i alla händelser gemensamt. Det man säger i valrörelser blir förväntningar som måste infrias. Måste bli regeringsförklaringar.

Det förpliktigar att säga att ”nå er det vanlige folks tur”. Visar man det inte i handlingar och i förhandlingar är risken stor att väljarna drar vidare. Och så stor fallhöjd har inte socialdemokratiska partier längre, varken i Norge eller i Sverige.