”Berätta inte för mig om klassamhället, Payam Moula”

KULTURDEBATT/REPLIK. Inom den av Jan Myrdal ledda svenska maoismen fanns en lite lätt mystifierande syn på arbetarklassen.

Dessa maoister som själva startade parti(er) insåg efter ett tag att de själva bara hade stöd av någon enstaka promille av befolkningen, medan ungefär 85 procent av arbetarklassen röstade på SAP och dåvarande SKP. Ur detta föddes en slags totem där arbetarklassen var helig.

Mycket avlägsen och främmande men helig. Arbetarklassen hade i djupet av sitt hjärta alltid rätt. Oavsett vad den tyckte, gjorde eller sa.

För att komma dessa proletära skikt in på skinnet var en del av akademikerna i maoismen tvungna att proletarisera sig och jobba på fabrik. De flesta återgick senare till sina läkar- och konststudier medan andra av dessa låtsasproletärer blev arbetare på riktigt och fackliga ledare av bästa sort.

På 00-talet när den svenska arbetarklassen, av skäl jag kommer in på senare, började dras mot Sverigedemokraternas budskap tog Jan Myrdal intryck och skrev ett antal skriftställningar, som han över tid fick allt svårare att publicera i de tidningar han sedan 1950-talet haft fri access till.

Där drev han linjen att arbetarklassen hade rätt och deras dragning mot SD måste mötas av att den svenska vänstern och arbetarrörelsen intog samma främlingsfientliga hållningar.

…vad den danska socialdemokratin gjort och det tror jag är nyckeln till framgång är en rad sociala reformer som exempelvis förbättrade pensioner, helt enkelt klasspolitik för arbetarklassen

Myrdals högerkantring i migrationsfrågan skapade en slags svensk nationalvänster, som i sin antiimperialism håller på Trump och Putin, instämmer med SD och vars kolumnister som alltid varit och är socialister idag allt oftare återfinns i den blåbruna oligarkpressen.

Det märkliga med Payam Moulas artikel mot min bok om Erlander och den demokratiska socialismen är att den anger en slags socialdemokratisk variant av samma maoistiska nationalism. Denna avser jag att bemöta nedan. 

Men först några ord om Payam Moula och hans märkliga projekt.

För bara en handfull år sedan var Payam Moula en vanlig högersossekarriärist i Stockholms län. Han jobbade i Regeringskansliet, gillade Mikael Damberg på Instagram och tyckte om liberala idéer om fri invandring och andra progressiva saker. 

Man kan uttrycka det så här: Payam Moula sket högaktningsfullt i arbetarklassen. Sedan hände något. Antingen bytte han åsikt, vilket är helt okej. Eller så bytte han jobb, det måste man ibland.

Men han uppdaterade också sin historia på ett orwellskt sätt. Det som hände innan han blev chefredaktör och en av mina efterträdare på tidskriften Tiden var att Payam Moula raderade alla sina inlägg på Twitter. 

In i samhällsdebatten och ett nytt hårdare debattklimat klev en nyfödd arbetarklass-expert. I tidskriftsnummer efter tidskriftsnummer, artikel efter artikel går idag Payam Moula på krigsstigen för att socialdemokratin måste börja lyssna på arbetarklassen – men bara i en enda fråga. Invandringen.

Åh, vad jag önskade att vårt parti brydde sig om dem, inte skilde ”vanligt hederligt folk” från de kriminella i förorterna, för de allra flesta är inte kriminella i förorterna. Men de lever i ett sammanfallande klassamhälle

Det är ur detta politiska projekt som Payam Moulas angrepp på mig och min bok kommer.

Låt oss börja med bildspråket. Halva artikeln är en liknelse från a-kursen i filosofi. En man kör över ett stup fast han vet att det är ett stup, han kan inget annat. Den mannen är alltså undertecknad. 

Varför? Jo, jag har mage att i en debattpamflett försöka beskriva en positiv samhällsvision för socialdemokratin. En strategi för att återknyta en majoritet av väljarna i en progressiv majoritet och inte minst få socialdemokratin att återvinna arbetarklassens förtroende genom exempelvis en expansiv ekonomisk politik, förbättrade trygghetssystem, omfattande omfördelning, klimatomställning. 

Detta är enligt chefredaktören på det stora partiets tidning att köra över stupet. 

Sedan använder han en massa siffror för att visa att arbetarklassen har övergett socialdemokratin – ur den bok han just sågar, som jag skrivit, och siffror ur det klassprojekt jag lett sedan 2017 som resulterat i jättevolymen Klass i Sverige(2021). 

Jag är medveten om detta, min bok handlar om hur arbetarklassen skall vinnas tillbaka.

Därefter tar han Thomas Pikettys senaste bok och kastar mot mig – se där – bara högutbildade röstar vänster! Jo, även denna bok är utgiven av Katalys och ett förlag – liksom Pikettys första mastodontverk. Vi har på Katalys lagt åtskilliga resurser på att under snart ett decennium väcka liv i klassfrågan, jämlikhetsfrågan, privatiseringarna, välfärdsbristerna och behovet av en ny expansiv ekonomisk politik. 

Kul att du också är på banan nu, Payam! Välkommen ombord! Vi behöver vara många som driver detta! Nej, just det, du pratar ju bara om de där grejerna för att vi ska gå höger i migrationen.

Sedan påstår Payam Moula att jag bara ser andra sossar som problem. Det är trams. Jag diskuterar i inledningen av min bok det faktum att Magdalena Andersson – landets finansminister och av somliga drömkandidat som partiledare – i perioder låter som en vänstersosse och dundrar om ojämlikheten och att nyliberalismen skall falla.

Men när det kommer till konkreta åtgärder så saknas varje tillstymmelse till politik. Hon har varit Europas snålaste finansminister. 

Vi hade också lägst antal vårdplatser per capita i norden när pandemin kom. Magdalena Andersson säger i debatt med högern att hon inte vill ta bort privatiseringarna i äldrevården. 

Man kan uttrycka det så här: Payham Mopula sket högaktningsfullt i arbetarklassen. Sedan hände något. Antingen bytte han åsikt, vilket är helt okej. Eller så bytte han jobb, det måste man ibland

Min poäng med att beskriva detta är att vi har en socialdemokrati – en rörelse – som inte har svar på de stora frågorna och inte agerar. I slutet av boken tycker jag också att Stefan Löfven borde ta strid för något, till exempel att avskaffa marknadsskolan. 

Ärligt talat Payam, är detta våldsamma angrepp på partikamrater har vi nog svårt att prata alls. Jag menar, och det är säkert taskigt, att både Magdalena Andersson och Stefan Löfven och resten av statsråden i regeringen är vuxna beslutsfattare och att det de gör och säger offentligt är saker som kan diskuteras och bedömas. 

De styr landet. Vad de gör måste kunna diskuteras.

Till skillnad från Payam Moula är mitt ideologiska tänkande rätt omfattande och stabilt. Jag är inte filosof visserligen, bara en enkel grabb som gått mina SSU-kurser, lärt mig skriva i Ung mening och Tvärdrag och senare Aftonbladet kultur. 

Jag kanske missat något, det kan jag erkänna, men jag läser många böcker, både skönlitteratur och fackprosa, kultur-, ledarsidor, nyheter, internationell press. Ur det jag läser och det jag tar in omgrupperar jag ständigt mina idéer. De jag samtalar dagligen med vet nog att jag ändrar mig rätt ofta, justerar analysen, preciserar och ibland helt ändar linjen. Men inte kärnan, Payam. 

Jag är demokratisk socialist. Jag vill ha ett klasslöst samhälle. Jag är en arbetarunge som begravt bägge mina föräldrar. Berätta inte för mig om klassamhället. Jag vet hur det känns. Jag tror att lösningen är solidaritet. Jag tror människan är i grunden god om rätt förutsättningar finns, trots att jag sett mycket som borde bevisa motsatsen. 

Vår uppgift är dock att skapa ett samhälle som gör livet drägligt att leva för alla, inte den segregationsmaskin som nu dundrar på med en centrifugalkraft starkare än någonsin med så många förlorare och några få vinnare. 

Payam Moula anklagar mig för att utelämna saker i min lilla kortessä. Vad är det jag utelämnar?

Är det invandringen? Nej den skriver jag om. Är det kriminaliteten. Nej den skriver jag om. Men inte på det uppgivna hårdare tag-sättet, Payam, det är därför du inte känner igen det. Jag skriver om att de flesta människor är hyggliga, att det finns hopp, att om vi kan sätta människor i arbete och barnen i bra skolor då löser sig det mesta. 

Halva artikeln är en liknelse från a-kursen i filosofi. En man kör över ett stup fast han vet att det är ett stup, han kan inget annat. Den mannen är alltså undertecknad

Men det kräver en ny ekonomisk politik, Payam, stopp för vinsterna i välfärden och om detta har vi på Katalys gjort massor, men jag har ännu inte noterat några temanummer från er på Tiden om detta. 

Men just det, S-ledningen är ju emot detta, de vill ha kvar ramverket, så där finns inget utrymme för dig. Men lansera den danska socialdemokratins linje, det kan du göra, det kostar inga pengar för Magdalena Andersson. Så ser den fria idédebattens historiemateralistiska förklaringsmodell ut.

Men okej då, arbetarklassen. Mina siffror från Klass i Sverige visar alltså att LO-väljarna överger S. Ja vi skrev ju det, så jag håller med. Vad beror det på och vad är lösningen?

Jag tror orsakskedjan är lite mer komplex än Payam Moulas linje antyder.

Jag tror orsakskedjan ser ut så här:

1. Under 90 och 00-talet för S en nyliberal ekonomisk åtstramningspolitik som missgynnar arbetarklassen. Man överger social bostadspolitik, skär ner i skyddsnät, sänker skatter för de rika (ihop med borgerliga regeringar) men sammantaget förlorar arbetarklassen det Walter Korpi kallar maktresurser. 
2. Arbetarklassen och majoriteten blir allt mer marknadsutsatt och beroende av lånefinansiering av exempelvis bostadsköp och konsumtion för att ”hänga med”.
3. Välfärdsstatens urgröpning, exempelvis urholkade pensionssystem och segregerad skola ”osäkrar” en rad funktioner som tidigare varit trygga. 
4. Under 00-talet öppnar Reinfeldt upp för arbetskraftsinvandring som gör att det för vissa yrken och skikt inom arbetarklassen, bygg, transport och liknande skapas prispress nedåt på löner och villkor och skapar spänningar. ”De kommer hit och tar våra jobb” är i någon mening sann för vissa delar av arbetarklassen. Försumpning av villkor och löner sprider sig. 
5. Stor invandring sker parallellt med avveckling av ett starkt samhälle och medan skatteuttaget i ekonomin sjunker med 350 miljarder per år (skatteuttaget 2021 om vi tagit ut samma andel av ekonomin som 1990). Minskad utbildning, minskad arbetsmarknadspolitik. Ökad segregation i skolan och avtagande kamrateffekt, borttagen social bostadspolitik – samtidigt som Göran Persson, Anders Borg Magdalena Andersson med flera kör en ekonomisk politik som stramar åt, samlar i ladorna och skapar och permanentar massarbetslöshet. Vilket starkt formar dagens integrationsmisslyckande. Det leder också, i varje fall bidrar det till, kriminalitetens explosion som vi nu står i. Även poliser är offentliganställda.
6. SD påtalar brister i samhället och pekar i decennier på en lösning: stoppad invandring. Inga andra partier, inte minst S gör något åt de reella problemen med dåliga pensioner, sjukhusköer, bostadsbrist, arbetslöshet. SD pekar och pekar och har delvis rätt i samhällskritiken men fel i lösningen och argumentationen. Att då apa efter SD i lösning och argumentation men inte rätta till de underliggande problemen, alltså föra socialdemokratisk politik, ja det är helt enkelt ingen lösning.
7. SD har ovanpå denna perfekta storm byggt en digital massrörelse och medier på ett sätt som tyvärr ingen del av den svenska vänstern eller arbetarrörelsen kan matcha. De bygger rörelse, bygger narrativ, organiserar människor. Det borde socialdemokratin också göra. Bara då kan vi besegra dem.

Vad göra för att vinna tillbaka arbetarklassen, något jag liksom Payam Moula menar är nyckeln för alla partier som vill vinna val, behålla regeringsmakten OCH uträtta något. 

Danska Socialdemokraterna har en bitvis omänsklig retorik om invandring, men det har ju bitvis även den svenska. Men vad den danska socialdemokratin gjort och det tror jag är nyckeln till framgång är en rad sociala reformer som exempelvis förbättrade pensioner, helt enkelt klasspolitik för arbetarklassen. 

Det har tyvärr inte den svenska socialdemokratin levererat ännu. Lösningen – och det finns ingen quick fix – är helt enkelt att föra en politik utifrån sina värderingar om frihet, jämlikhet, solidaritet med klasskänsla och en ekonomisk politik för de många, inte de få. 

Sedan kan man diskutera hur många som Sverige kan ta emot, men inför flyktingkriser måste vi också agera humanitärt. Jag blir illamående inför en socialdemokrati som låter som, ja jag vet inte vad, och menar att Sverige är fullt.

Min poäng med att beskriva detta är att vi har en socialdemokrati – en rörelse – som inte har svar på de stora frågorna och inte agerar

Jag tror att vi med en annan inriktning på den ekonomiska politiken kan lösa de djupgående klassproblemen i vårt samhälle. I ett sådan samhälle där de rika betalar lite mer, där välfärden tillförs flera hundra tusen anställda, liksom industrin i en massiv statligt stimulerad klimatomställning kommer vi inom kort stå inför arbetskraftsbrist.

Människor med invandrarbakgrund får idag vårt samhälle att rulla. De köar på bussarna och kör bussarna, de vårdar, de lär ut, de driver företag. Deras barn riskerar att dras in i kriminalitet eller dödas i den pågående gängkriminaliteten. Många av dem har alltid röstat på Socialdemokraterna. 

Åh, vad jag önskade att vårt parti brydde sig om dem, inte skilde ”vanligt hederligt folk” från de kriminella i förorterna, för de allra flesta är inte kriminella i förorterna. Men de lever i ett sammanfallande klassamhälle. 

Jag tror framtiden är formbar, men den bygger på att vi gör solidariteten möjlig och knyter samman alla delar av en brett definierad arbetarklass. För som jag visar i min bok Vad hade Erlander gjort? har den stora majoriteten, oavsett etnicitet, gemensamma intressen. 

Det är det högern vill få oss att glömma och S-tidningen Tidens chefredaktör bidrar tyvärr inte till ökad klarhet. Det är ytterst beklagligt.

• Daniel Suhonen

  Chef för tankesmedjan för Katalys