Payam Moula om S vägval inför framtiden.
KULTURDEBATT. För runt tio år sedan, under min tid som filosofistudent, deltog jag på en föreläsning där ämnet var kunskapsteori. Vad är kunskap? Hur tillägnar vi oss det?
Föreläsaren inledde med en märkvärdig historia om en person som sent en natt sätter sig bakom ratten för att åka hem till familjen. Mörkret ligger tungt över vägen och i luften vilar en tät dimma.
När bilen närmar sig en bro ser föraren att himlen lyses upp av vad som måste vara fyrverkerier eller nödraketer. Han lämnar bilen, tittar ner mot vattnet och ser ett fartyg som har kolliderat med bron.
Bron har därför rasat och ligger i spillror. Sedan går personen lugnt tillbaka till bilen, lägger in en växel och kör över kanten.
Enligt föreläsaren kunde föraren inte ta in vad hans sinnen försökte säga. Åsynen var för orealistisk, verkligheten för absurd, så föraren körde på som vanligt; rakt över stupet och ner mot djupet.
Och ja, Socialdemokraterna behöver fler vinnarskallar
Vad var det som fick mig att nyligen minnas den föreläsningen? Med risk för att låta för elak mot Suhonen, så var det när jag läste hans senaste essä ”Vad hade Erlander gjort?”.
Essän har sina poänger. Ja, socialdemokratin behöver ta fler politiska konflikter. Ja, socialdemokratin behöver en mer populär ekonomisk politik som omfördelar från de rikaste till den arbetande befolkningen.
Nej, Socialdemokraterna saknar inte faktaunderlag eller analyser över varför arbetarklassen lämnar partiet. Och ja, Socialdemokraterna behöver fler vinnarskallar.
Men där Suhonen ser andra socialdemokrater som problemet – andra socialdemokrater som vägrar ändra sitt sätt att tänka – kan man undra om inte han själv har samma åsikter och analys som han hade för fem eller femton år sedan?
Läs replik från Daniel Suhonen och slutreplik från Moula
Är inte problemet att alltför många socialdemokrater som syns i samhällsdebatten förfäktar samma lösningar i dag som de gjorde för tio eller tjugo år sedan?
Att jag kom att tänka på historien med föraren beror dock inte främst på vad essän diskuterar, utan vad den medvetet utelämnar. Det är ett ödesdigert tomrum som är talande för diskussionen inom arbetarrörelsen.
I Novus väljarbarometer kan man följa vilka frågor som svenska folket tycker är viktigast. Enligt den senaste undersökningen (augusti 2021) är sjukvården den viktigaste politiska frågan, följt av lag och ordning. På tredje plats kommer migration/integration.
Det är tre frågor där arbetarrörelsen behöver ny politik och ny energi.
Vad vill vi med sjukvården? Hur ser framtidens sjukvård ut och vad krävs för att korta vårdköerna och göra vården tillgänglig i hela landet? Kongressen i höst blir ett bra tillfälle att återigen bli Sveriges sjukvårdsparti.
Den som Socialdemokraterna väljer till ny partiordförande på kongressen i november har en uppgift framför sig som är viktigare än något annat: att lyssna på de människor vi gör anspråk på att representera
I de andra två frågorna krävs större mod och mer nytänkande. Att Aftonbladets ledarsida nyligen påstod att hårda tag är ”höger” och ”macho” är inte förvånande, men likväl talande för hur motståndet ser ut hos delar av vänstern.
Detta trots att den organiserade brottsligheten drabbar arbetarklassen hårdast och att de boende i drabbade områden själva efterfrågar just hårdare tag.
Vad gäller migration/integration har de frågorna legat i topp tre sedan hösten 2015. Det är hög tid att socialdemokratin tar fram ett tydligare svar på vad integration innebär för oss och hur det bäst åstadkommes.
Kort sagt: de samhällsproblem som den breda arbetarklassen pekar ut måste socialdemokratin leverera svar på. Om inte vi orkar uppdatera vår analys och därmed våra förslag riskerar även vi att köra över bron istället för att öppna ögonen inför verkligheten.
I sin senaste bok Kapitalet och ideologin beskriver Thomas Piketty hur vänstern har bytt väljarbas. Under perioden 1950–1970 var det förenat med lägre utbildningsnivå att rösta på till exempel Demokraterna i USA, något av vänsteralternativen i Frankrike eller brittiska Labourpartiet.
Sedan 1990-talets början har detta förändrats, så att vänsterröstning alltmer förknippas med högre utbildningsnivå. Denna trend nådde Sverige något senare än ovan nämnda länder, men har nu slagit igenom med kraft.
I dag röstar runt en tredjedel av LO:s medlemmar på Socialdemokraterna. Inte ens om man räknat in stödet för Vänsterpartiet hade det räckt för att nå majoritet bland arbetarna.
Varför vänder då LO-kollektivet ryggen åt Socialdemokraterna och vänstern? Vi vet svaret, av den enkla anledningen att de berättar det för oss, gång på gång: Ändå ignorerar vi det. Det är besynnerligt.
Om en akademiker säger att hen röstar på miljöpartiet pga en oro för klimatet är det ingen som ifrågasätter det, men när en LO-medlem förklarar varför hen röstar på något av högerpartierna så får vi ibland höra att vad LO-medlemmen egentligen försöker säga är något annat.
Tage Erlanders råd till Palme var att lyssna på rörelsen
I 2019 års danska val fick det röda blocket stöd av en majoritet av arbetarväljarna för första gången på 21 år. I samma väljargrupp blev Socialdemokraterna klart största parti. I skrivande stund har det röda blocket vuxit ytterligare och Mette Frederiksens socialdemokrater ligger över sitt senaste valresultat.
Den danska socialdemokratin må vara kontroversiell, och att kopiera ett systerpartis politik till vår svenska kontext är varken önskvärt eller möjligt, men de danska socialdemokraterna har brutit den sjunkande trenden för S-partier i Europa.
Lösningen visade sig vara förvånansvärd enkel: att faktiskt lyssna på arbetarväljarna och prioritera deras intressen, även när det känns tufft.
Tage Erlanders råd till Palme var att lyssna på rörelsen. I dag har tyvärr en stor del av den arbetande befolkningen lämnat arbetarrörelsen. Men den breda arbetarklassen avgör alltjämt Sveriges framtid.
Den som Socialdemokraterna väljer till ny partiordförande på kongressen i november har en uppgift framför sig som är viktigare än något annat: att lyssna på de människor vi gör anspråk på att representera.
