– Han kommer inte hem mer.
Så enkelt och så rättframt summerade statsminister Stefan Löfven det faktum att en ung polis i Göteborg under onsdagskvällen sköts och senare avled.

En tragedi har övermannat en svensk familj och polisen – demokratins och rättsstatens yttersta garant – har tillfogats ett djupt sår.

Naturligtvis kommer polisskjutningen i göteborgska Biskopsgården att fogas in i en berättelse om gängkriminella som tillåtits flytta fram sina positioner, om en växande otrygghet och allt mer spektakulära våldsdåd.

Och det med all rätta. I slutet av maj släppte Brottsförebyggande rådet sin rapport om skjutvapenvåld bland unga vuxna i Sverige och drog slutsatsen att Sverige ligger på Europaunika nivåer.

Uniformerad polis avskräcker inte

Att trösklarna mot våldsutövning filats ner mellan kriminella är ett faktum. ”Ribban för att skjuta ihjäl folk i de här sammanhangen har sänkts betydligt”, sa Mikael Ryding på polisens Nationella operativa avdelning för ett par år sedan.

Även gentemot polisen tycks våldströsklarna bli allt lägre, även om mord på poliser tack och lov sällan inträffar. På 50 år har nio poliser avlidit under tjänstgöring på grund av dödligt våld.

Därför måste man se händelserna i Göteborg för vad det är. Om den döde polisen var målet för kulorna har en gräns passerats. Om kulorna var ämnade för någon annan, vilket polisen nu tror, innebär det att inte ens uniformerad polis avskräcker från skottlossningar på öppen gata.

Sverige är inget laglöst land men utveckligen ska inte bagatelliseras. Prat om att det minsann var knivslagsmål i Folkets park 1978 är inte ett argument för någonting.

Den oro och misstänksamhet som gror i brottslighetens spår fräter sönder samhällskittet. Om människor kalkylerar med risken att slumpartat drabbas av våldet saboteras möjligheterna att skapa ett gott samhälle. Så skapas en rädsla som begränsar vardagslivet och så skapas misstro mot människor eller grupper som man tror har koppling till gangsters.

Otrygghet en klassfråga

Skjutningar sker oftast i bostadsområden där lågavlönade, arbetslösa och lågutbildade bor trångt. Här är det lättare att rekrytera till kriminalitet och här har hederligt folk fått lära sig att leva med brottslighet, otrygghet och våld i åratal.

Det är här unga män skjuts ihjäl i blodiga uppgörelser. I lokala mätningar är det också i miljonprogramsområden och arbetarklasstadsdelar människors känsla av otrygghet är som störst. Det här är på så vis en helt konkret klassfråga.

I ett reportage från stockholmsstadsdelen Husby skildrar Aftonbladet-reportern Peter Kadhammar hur invånarna lever i stor försiktighet. De tungt kriminella organisationerna vill ha sina områden i fred och lokala handlare vet vilka killar de inte ska tjafsa med.

En handlare ändrar rörelsemönster varje dag för att det inte ska gå att råna honom lika lätt. Polisen kommer inte när man ringer. Droghandeln sker öppet, på torget, bakom skolan, på parkeringsplatsen och att det kommunala bostadsbolagets representant säger att man inte ska titta köpare eller säljare i ögonen.

Restaurangägare, lokalpolitiker och kommunala tjänstemän tvingas att ta hänsyn till självsvåldiga människor med stort våldskapital.

Samtidigt finns det starka krafter som av ekonomiska intressen driver på den här utvecklingen. Inte en så liten del av de blodiga uppgörelserna handlar om makten över narkotikahandel. Vinsterna återinvesteras i andra illegala verksamheter, som människohandel, spelklubbar, välfärdsbedrägerier och vapensmuggling.

Stoppa partyknarkandet

I sin bok ”Förorten” har statsvetaren Peter Esaisson frågat boende i Hjällbo och Bergsjön vad som behöver göras för att det ska bli bättre att bo där.

Närmare 35 procent svarar att det viktigaste är att minska brottsligheten. Invånarna i Göteborgsförorterna har dessutom lika stort eller större förtroende för både polisen och politikerna än befolkningen i stort. Politiken kan inte få svika det förtroendet.

Regeringen har ett ambitiöst 34-punktsprogram för att knäcka gängkriminaliteten. Det innehåller nya lagar, nya befogenheter och nya uppdrag till polisen och andra myndigheterna.

Dessutom krävs det förebyggande arbete – att barn i riskzonen identifieras och att alla sociala åtgärder sätts in tidigt – och det kommer krävas politisk beslutsamhet. Skolan måste utjämna klasskillnader.

Det måste finnas sysselsättning. Inflödet av illegala vapen måste stoppas och alla delar av den organiserade brottslighetens näringskedja, ja även överklassens partyknarkande, måste krossas.

Kanske vore det också värt att låta sig inspireras av, om än inte rakt av kopiera, den danska politiken där man handgripligen omdanar bostadsområden där fattigdomen bitit sig fast och där gängen tillåtits ta över. Boende erbjuds att flytta, nya fastigheter uppförs och kvarter förtätas.

Segregationen ska brytas när 70-talets bostadshus rivs eller byggs om. Även om modernismens arkitektur har många förtjänster så är det tydligt i många bostadsområden har den bidragit till en känsla av otrygghet och avskärmning.

Dags att riva förortstorgen?

I Göteborg har Moderaterna föreslagit att man ska riva Vårväderstorget i Biskopsgården och bygga ett nytt, småskaligt förortstorg med småhus och riktiga arbetsplatser.

Annars är Gårdstens upprustning inspirerande. Fastigheter har styckats upp, radhus och små villor har kilats in mellan betongkolosserna och höghus har terrasserats.

Det allmännas insatser har också bidragit till att arbetslösheten och antalet hushåll med försörjningsstöd minskat.

Det löser förstås inte alla problem – utanförskap, segregation, arbetslöshet och dåliga skolor – som gör att gängen ständigt kan nyrekrytera.

Det som krävs är ett samhällsbygge. Det är bara så vi kan återupprätta tryggheten på gator och torg.