Det finns inget förslag och om det fanns ett förslag så skulle det inte betyda marknadshyror och det skulle verkligen inte påverka särskilt många hyresgäster.

Ungefär sådär har olika socialdemokratiska ministrar försvarat att de inte går Vänsterpartiet till mötes och vips begraver Kazimir Åbergs utredning om fri hyressättning i nybyggda hyresrätter.

Ingen behöver ju vara orolig på allvar, menar både Stefan Löfven och Morgan Johansson.

Möjligen underskattar Socialdemokraterna de långsiktiga effekterna av att beträda den fria hyressättningen väg.

När Finland 1992 införde marknadshyror var meningen att man bara skulle göra det i nybyggda lägenheter. 1995 avskaffades hyresregleringen helt. Det skulle inte bli så. Det blev så.
Ungefär på samma sätt som att ingen svensk friskolevän på 1990-talet trodde att vi skulle få profitskolor där aktiebolagsjättar med hemliga ägare dominerar. Det blev så.

Möjligen underskattar Socialdemokraterna också de långsiktiga effekterna av samhällsutvecklingen. En statlig utredning är ju inte bara en bunt papper med lilla riksvapnet på. Vad som står i utredningen påverkar faktiskt hur Sverige kan se ut som fem, tio, tjugo år. Och det är ju inte bara för att Liberalerna och Centerpartiet tycker hyresvärdar är fina människor i behov av mer pengar de driver på för marknadshyror.

Låt oss tala lite om Margaret Thatcher, Storbritanniens konservativa premiärminister mellan 1979 och 1990.

Hon var en politiker som verkade avsky politik. Mellan 1979 och 1989 genomfördes inte mindre än 50 olika lagändringar som minskade den politiska makten på lokal nivå.
Samtidigt förstod hon att det bara var politiken som kunde nå hennes verkliga mål – förändra människorna.

Ett exempel: när Thatcher tillträdde blev Storbritanniens premiärminister gjorde hennes regering stora insatser för att förändra landets allmännyttiga lägenheter och radhus, där de trogna Labour-väljarna bodde. Högerregeringen ställde hyresgästerna inför ett ultimatum: köp era bostäder till kraftigt reducerade priser eller få höjda hyror. Kort därefter kunde de sociala myndigheterna rapportera att hemlösheten ökat explosionsartat.

Rent politiskt fungerade ändå den thatcheristiska övningen. De som blev kvar i fördyrade hyresrätterna fortsatte att rösta på Labour, men opinionsundersökningar som genomfördes några år senare visade att mer än hälften av de nyblivna bostadsrättsägarna nu sympatiserade med de konservativa. Så genomdriver man ett värderingsskifte som säkrar den politiska makten.

Åter till Sverige.
I det senaste riksdagsvalet hade Vänsterpartiet och Socialdemokraterna en stor överrepresentation bland väljare som bor i hyresrätt. Över 45 procent av hyresgästerna röstade rött i förra valet. Det är inte så konstigt, att arbetarrörelsens partier har av tradition en åsiktsgemenskap med folkrörelsen Hyresgästföreningen och driver politik som är bra för de människor som hyr sitt boende.

När den nu omstridda utredningen gör klart att den kollektiva förhandlingsrätt som gällt för landets hyresgäster – och burits upp av Hyresgästföreningen – ska fasas ut är det ett angrepp på den solidaritet som rått mellan hyresgäster. Vid en hyresförhandling ska en hyresgäst stå helt ensam mot sin värd.

Men utredningen är också ett angrepp på banden mellan hyresgästernas organisering och de partier som traditionellt värnat deras intressen i riksdagen.
Det är klart att det på sikt kommer påverka hur människor agerar politiskt och hur man värderar politiska förslag.

I en artikel i tidskriften Liberal debatt för tio år sedan beskrev centerledaren Annie Lööf sitt politiska projekt så här:
”Värderingsskiftet handlar inte bara om politiska reformer, avreglering eller en tro på marknadslösningar. Att gå från sossefiering till liberalisering är en lång resa som innebär att man måste utmana invanda tankemönster – i människors vardag, och långt in i politiskt borgerliga kretsar”.

Att värna värderingsskiftet är precis vad Centerpartiet har använt januariavtalet till. Det är därför de vägrar släppa det djupt impopulära förslaget om marknadshyror, även om det leder till regeringskris.

Annie Lööf förstår helt enkelt att politik gör skillnad i människors vardag – men också i människors hjärnor.