Så förvandlades svenska skolan till marknadens vilda västern

Det finns svåra, komplexa och utmanande politiska frågor. Och så finns det frågor man aldrig trodde skulle behöva ställas:

Är det rimligt att svenska staten inte på åtta månader kan få kontakt med, eller ens fullständig klarhet i, vem som äger skolor i Sverige?

När januariavtalet förhandlades ville S och MP att en av punkterna skulle vara att alla skolor ska följa offentlighetsprincipen.

Vi har rätt att veta vad som händer i en skola och med våra skattepengar, även om de utbetalats till en riskkapitalist och inte till Perstorps kommun.

Jag minns att den där punkten var särskilt provocerande för Annie Lööf. Att det alls föreslogs var på något sätt en förolämpning mot Centern. (Att vi i dag inte vet vad som händer med pengarna i friskolor är tydligen bara smickrande för barn och skattebetalare.) 

Så punkten ströks, och i stället skrevs det in en mening om att nuvarande ordning inte fick rubbas. Bara Anna Ekström kritiserat en friskola så har Annie Lööf hävdat avtalsbrott.

Som utbildningsminister, i världen före januariavtalet, fick jag igenom ägarprövning av friskolor, de första reglerna som tar sikte på att de som driver skola i Sverige faktiskt ska vara lämpliga för det. Innan de reglerna var det fritt fram för vem som helst med lite kapital på fickan att starta skola i Sverige. 

Ett tag gick det så långt att informationen om var det alls fanns en friskola juridiskt sett betraktades som en affärshemlighet. För att inte tala om statistiken om lärartäthet eller uppgifter om hur få som jobbar i elevhälsan

Myndigheterna fick bara gripa in om man hittade allvarliga missförhållanden när skolan väl var igång. Och då kunde processen ta lång tid, även om personerna som drev skolan var uppenbart opålitliga.

Med de nya reglerna stänger nu Skolinspektionen skolor, där till exempel extremister varit ansvariga för att lära barn om demokrati och jämställdhet.

Men det finns en hake för att systemet ska fungera. För att kunna pröva ägares lämplighet måste Skolinspektionen såklart veta vem som är ägare av en skola. 

När det gäller en av våra största friskolekoncerner har det visat sig svårare än man kunde tänka sig.

I åtta månader har myndigheten försökt dechiffrera upplägget som Internationella Engelska Skolan använder sig av.

Att det gör några väldigt rika på våra skattepengar vet vi. Men vem som faktiskt blir rik vet vi inte. 

Spåren via hedgefonder och en amerikansk lågskattestat leder än så länge fram till en mexikansk gasmiljonär, en luxemburgsk direktör som tidigare gjort sig en hacka på tyska biltvättar och 23 andra investerare.

Nu ska Skolinspektionen ta reda på vad dessa egentligen kan om svensk skola, vad de har för syn på läroplanens värdegrund och om de är passande att anförtros direkt inflytande över det viktigaste samhällsuppdrag som finns: att utbilda våra barn.

Ännu vet vi ingenting om dem. För någon kontakt har ännu inte kunnat upprättas.

Bland de 25 personer Skolinspektionen hittat i den komplicerade ägarstrukturen, uppenbart upprättad för att hindra myndigheter från granskning, kan vilka värderingar som helst gömma sig. 

Någon kanske tycker man borde aga barn. En annan kanske är tveksam till demokrati. En tredje kanske vill återinföra mängdläran.

Men mest sannolikt är förstås att de sitter i Mexiko, Luxemburg eller var de nu är och inte bryr sig ett enda dugg. Om extremister drivit skola för att indoktrinera barn, driver de här skola för att tjäna pengar på barn. 

De bryr sig inte om skolan har bra eller dålig kvalitet, så länge den kan fortsätta ge avkastning. 

Jag är ganska säker på att de inte en enda gång frågat sig varför skolorna de äger har färre och sämre betalda lärare än andra skolor i Sverige. Däremot har de nog ställt många frågor om hur värdet skulle kunna öka ännu lite mer.

För de här jepparna är lagar och regler som ska garantera kvalitet i undervisningen och ett likvärdigt skolsystem ett hot mot investeringen. Medan Skolinspektionen rustar för att alls få kontakt med dem, mobiliserar de för att stoppa alla sådana lagar.

Jag minns att den där punkten var särskilt provocerande för Annie Lööf. Att det alls föreslogs var på något sätt en förolämpning mot Centern

Sverigedemokraterna är redan köpta för att hindra varje förbud mot att plocka ut vinsterna ur friskolor. Men fortfarande ligger feta kontrakt på PR-byråer för att motarbeta varje regel som jämnar ut villkoren i svensk skola och tvingar friskolor att göra samma jobb som kommunala.

Det är därför det där med offentlighetsprincip aldrig blivit löst. Vi försökte såklart införa det redan under förra mandatperioden. Det blev en ofrivillig skola i sig, en lektion i hur lobbyn jobbar: 

Dels mobiliserades de borgerliga partierna till att med allt mer krystade argument förklara varför allt som görs med skattemedel ska gå att kontrollera när skolan är kommunal, men hemligt så fort skattepengarna flyttats till en riskkapitalist.

Dels agerade skolägarna smart för att filibustra hela processen. När utredningen om offentlighetsprincip i friskolor var färdig och remissynpunkterna hanterade skickades förslaget till Lagrådet. Då skrev plötsligt friskolor brev direkt till juristerna där, med en fråga de helt mörkat i remissrundan.

Var inte, frågade de sig, börsens sekretessregler viktigare än insyn i skolan? 

Det borde såklart vara en fråga i samma klass som om myndigheter ska kunna ha kontakt med skolägare, men det gör den inte juridiskt enkel. 

När utredningen som tog fram lagstiftningen jobbade fanns inga börsnoterade friskolor, så de hade inte hanterat frågan.

Hade skolorna lyft problemet i remissrundan hade regeringen kunnat göra en rättsutredning i lagrådsremissen och i propositionen förklara lagarnas ställning till varandra. 

Men när frågan dök upp först hos Lagrådet visste börsskolorna helt vad de gjorde: de lyckades sinka processen länge nog för att riksdagen inte skulle kunna fatta beslut före valet.

Och efter valet kunde Centern alltså villkora regeringssamarbetet med att friskolor inte ska behöva visa vad de gör med pengarna.

Ett tag gick det så långt att informationen om var det alls fanns en friskola juridiskt sett betraktades som en affärshemlighet. För att inte tala om statistiken om lärartäthet eller uppgifter om hur få som jobbar i elevhälsan.

Det finns svåra, komplexa och utmanande politiska frågor. Och så finns det frågor man aldrig trodde skulle behöva ställas:

Är svensk skola till för eleverna eller för biltvättsmiljonärer med Klondikedrömmar?