”Dåligt samvete ingen ursäkt för nya gruvor”
Gruvbranschen framställer det som att vi måste bryta mer ”innovationskritiska” metaller i Europa för att rädda klimatet och stärka arbetsmiljön. Det är fel väg att gå, menar Anita Ullman från nätverket VetoNu.
”Inte en enda gruva i Kongo kommer att stänga ner sin verksamhet så länge det finns ett behov av råvarorna”, skriver debattören.
I krig och kärlek är allt tillåtet. Det visar sig vara sant även i dagens krig om de så kallade innovationskritiska metallerna.
När all ammunition är förbrukad drar gruvbranschen Kongo-kortet för att framkalla dåligt samvete hos oss och legitimera sin expansion till hittills orörda områden i Europa.
Det är bättre att etablera moderna gruvor i västvärlden än att använda råvaror som produceras i utvecklingsländer, är påståendet som behöver bemötas på ett sakligt sätt. Arbetet hade bland annat ett reportage om detta i april 2019.
Bilderna på afrikanska barnarbetare som under fasansfulla förhållanden gräver fram råvarorna till vår högteknologiska och överkonsumerande livsstil är smärtsamma.
Internationella arbetsorganisationen ILO har beskrivit läget i tredje världens gruvor och kämpar för att förbättra arbetarnas situation.
Världens fackföreningar verkar för drägliga arbetsvillkor inom många sektorer som till exempel textilindustrin där det sakta sker förbättringar, inte minst tack vare konsumenttrycket.
Inte ett enda barn kommer att återvända från gruvan till skolbänken så länge vi i västvärlden inte reducerar vår konsumtion och dessutom lägger allt krut på återvinning istället för på ny brytning av metaller
Ingen förespråkar av den anledningen en inhemsk textilproduktion. Gruvbranschen däremot vädjar till vårt samvete och försöker berättiga sin produktion av metaller och mineral inom EU med argumenten att vi har bättre arbetsvillkor och en fungerande miljölagstiftning.
Att det senare är en sanning med modifikation blir tydligt om man tittar på den förstörda miljön i till exempel Talvivaara, Blaiken eller Svartträsk.
När nu EU har tagit fram en lista på 30 ämnen som medlemsstaterna ska bli självförsörjande på, för att tackla klimatkrisen sägs det, ökar trycket på områden som är oexploaterade eller används för livsmedelproduktion.
Konflikten om markanvändningen i Sverige är inte lika våldsam som den om afrikanska blodsdiamanter, men de som mot sin vilja har blivit inmutade av gruv- och prospekteringsbolag upplever det som om de levde under en diktatur.
Människor blir överkörda av vår minerallagstiftning som utesluter all form av demokratiskt inflytande för lokalsamhällen.
En känsla av maktlöshet som dessutom göder framfarten av högerpopulismen på landsbygden.
Gruvbranschen målar upp en bild om att vi både blir självförsörjande, räddar klimatet och samtidigt stoppar barnarbete.
Det de inte nämner är att vi lever under en global marknad och inte har möjligheten att säkerställa att metallerna stannar i Sverige eller inom EU.
Frihandelsavtalen är orsaken till att gruvbolag kan hota att stämma stater när deras verksamhet stoppas.
Aura Energy gjorde så när det efter flera års letande efter uran blev ålagda att avsluta sitt gruvprojekt i Jämtland i och med att Sverige hade infört ett uranbrytningsförbud.
Nästa stämningshot kanske kommer när vi på grund av miljöskäl förbjuder starten av en gruva.
På den fria marknaden är det efterfrågan och tillgång som bestämmer priset, varför inte en enda gruva i Kongo kommer att stänga ner sin verksamhet så länge det finns ett behov av råvarorna – hur många gruvor vi än startar i Europa.
Inte ett enda barn kommer att återvända från gruvan till skolbänken så länge vi i västvärlden inte reducerar vår konsumtion och dessutom lägger allt krut på återvinning istället för på ny brytning av metaller.
Dåligt samvete har aldrig drivit fram politisk förändring, det har däremot facklig kamp, krav på rättvisa handelsavtal och en medvetenhet om att vi kan ändra vår ohållbara livsstil.
