Så var det dags för kapitel 284 478 i den samtidsroman som heter ”Valfrihet i välfärden”. Nej, saken med att två friskolor i Örebro stängs på uppmaning av Säkerhetspolisen tar vi en annan gång.

Det var i fredags som Expressen berättade om situationen på vårdjätten Attendos äldreboende Långbroberg i södra Stockholm.

Personalen vittnar om äldre som skriker av smärta på en obemannad avdelning nattetid.

Om usel mat som gör att de boende rasar i vikt. Om gamla människor som tvingas lägga sig redan klockan 16 på grund av personalbrist.

– Vi behandlar våra boende som boskap och personalen som slavar. Vi har kolleger som bryter ihop och gråter om nätterna. Vi blir utnyttjade, men löser det för att de boende ska få en dräglig situation. Vi vill att skattebetalare och anhöriga till brukare ska veta vad som händer, säger undersköterskorna Elisabeth Bodén och Maria Norstad Pantén till Expressen.

Ett mycket angeläget ärende. Samtidigt har historier som denna utspelats förut, till exempel i Linköping, Västerås och Stockholm.

Att det blir så här, gång på gång på gång, är enkelt att begripa.

I den skattefinansierade välfärdssektorn finns det knappast några risker att tala om och behovet av kapital är ofta mycket begränsat.

Det som kostar är framför allt personalen – och deras löner betalas av skattemedel. Vill man göra vinst så måste man hålla nere personalkostnaderna. Rejält.

Så när Attendo, och alla andra privata vårdjättar, gör mångmiljonvinster och belönar sina chefer med stadiga löner och bonusar så betalas det genom underbemanning. Det betalas genom att gamla människor vanvårdas.

För Attendo börjar det bli lite svettigt nu förstås. Under våren har medier uppmärksammat hur vårdbiträdet Stine Christophersen av bolaget brännmärkts som illojal när hon försökt rädda liv.

Aftonbladet har dessutom avslöjat att det betalats ut miljonbelopp i bonus till Attendo-chefer under pandemin, samtidigt som den privata vårdjätten fått coronastöd.

Tidningen har också avslöjat att man manipulerat enkäter i ett internt bonussystem som gynnar chefer som sparar.

Med största sannolikhet kommer vårdjätten snart att mutera och kalla sig något annat. Det är så man i branschen hanterar dålig pr. Det brukar räcka.

Man vet nämligen att man inte har något att frukta från politiken. Systemändringar blir det inte tal om. Regeringen har ju ihop med Centerpartiet och Liberalerna beslutat att freda välfärdsföretagens urartade vinstjakt.

Ett annat faktum som hindrar groteskerierna från att ta slut är att stora delar av den privata välfärdssektorn är befolkad av människor som nyss varit toppolitiker eller politiska tjänstemän.

Genom sina tidigare positioner och sina personkontakter har de kunnat valsa in som välbetalda kommunikationschefer, direktörer, styrelseordföranden eller lobbyister i de privata jättebolag som sköter om skola, vård och omsorg.

Många är också de folkvalda som kallt räknar med att de ska göra sin kompisar sällskap och tjäna stora pengar i branschen när den politiska karriären är slut.

På så sätt är skandaler i välfärden kanske främst ett socialt problem för många politiker.

Värnar man allmänintresset kan man ju inte göra samma fina karriär som Göran Hägglund, Filippa Reinfeldt eller andra välfärdsoligarker.

Tar man i för hårt mot profitörerna kan man bli av med sin plats i jaktlaget eller så blir man inte bjuden på fest i skärgården längre.

Om man faktiskt åtgärdar systemfelen så står ens livsföring på spel.

Usch, det vore för trist.

Alltså får vi – så länge vi röstar som vi gör – acceptera att människorna som tog hand om oss när vi var små svälter och skriker sig till sömns på obemannade vårdavdelningar.