Som en ständigt uppstudsande pingisboll återkom gång på gång frågan om LO-förbundens splittring under regeringens presentation igår av sitt lagförslag om förändringar i las, lagen om anställningsskydd.

Underlaget för regeringens förslag är den partsöverenskommelse som tidigare slutits mellan Svenskt Näringsliv, PTK, IF Metall och Kommunal.

Och där övriga LO-förbund ställt sig utanför.

Självklart är det ingen optimal lösning att LO-förbund kommer till olika slutsatser för sina medlemmar, var sig det gäller lagar eller avtal.

Det är dock inget unikt att förbunden bedömer lagförslag och strategier olika.

Att se det som ett misslyckande är mycket farligt. Ett fackförbunds existensberättigande vilar på att det ska ta tillvara sina egna medlemmars intressen.

Förbunden är därmed suveräna i de beslut de tar, och ska naturligtvis också vara det.

I ett läge där arbetarfacken allt oftare måste agera inom arbetsmarknadspolitiken är LO:s plats också fortsatt självklar, trots borgerliga opinionsskribenters hopp om motsatsen.

Anställningsskyddet som nu påverkas är en bas för vilka avtal som kan slutas mellan parterna.

Och just där finns det unika för denna fråga.

Dagens förslag innebär ju förändrade ramar för fackförbundens arbete och en större enighet hade självklart varit att föredra.

Undantagen från turordningsregeln utökas från två till tre personer enligt förslaget. Rätten att undanta personer från turordningsreglerna ska också gälla alla företag, inte bara småföretag.

Förändrade turordningsregler har länge varit en symbolfråga för de nyliberala mittenpartierna.

Men som var och en vet, åtminstone de som till skillnad från många borgerliga politiker har studerat hur las fungerar i verkligheten, så är grundbulten i las, sist in först ut, i sin nuvarande skrivning väldigt sällan ett problem för något företag.

Regeln kom till för att värna den äldre arbetskraften och därmed öka svensk tillväxt, något som också har fungerat.

Turordningsregeln vid uppsägning har fått äldre att stanna kvar i arbetslivet. Därmed har vi kunnat upprätthålla en hög svensk sysselsättning. Lasregeln sist in först ut har alltså inneburit ett stort plus för svensk ekonomi.

Det är i slutänden en ganska mild förändring av regeln sist in först ut som finns med i slutförslaget, en utökning från två till tre personer.

Det kan jämföras med den utredning som föregick parternas förhandlingar som föreslog ett undantag på fem personer. Centern har tidigare också krävt att turordningsreglerna helt ska avskaffas.

Trots sin begränsade utökning innebär ändå förslaget utan tvekan en förskjutning till arbetsgivarens fördel och en nackdel för löntagarna och för svensk samhällsekonomi.

Andra områden i förslaget är dock mer till arbetstagarnas fördel.

Dels överenskommelserna om att reglera hur och när tjänster kan hyvlas, alltså när tjänster efter arbetsgivarens eget skön skärs ned från heltid till deltider.

I dag kan en sådan förändring ske över en natt. Vidare att heltid alltid ska vara norm.

Och att de tillfälliga anställningarna i form av allmän visstid omvandlas till det nyinförda ”särskild visstid” med tydligare regler om när de ska övergå i fast anställning.

Är dessa förändringar då tillräckligt positiva för att väga upp förändringen av turordningsreglerna?

Nja, kanske inte, speciellt inte när tvisteförfarandet runt uppsägning av personliga skäl förändras så att det blir billigare för arbetsgivaren att gå in i en rättstvist om fack och arbetsgivare är oense.

Men den för arbetstagarna tveklöst största positiva ingrediensen i förslaget är det gigantiska omställningspaket som partsgruppen har förhandlat fram och som regeringen nu inbegriper staten i.

Med en allt snabbare rörlighet och förändring på arbetsmarknaden är det oerhört viktigt att fånga upp dem som förlorar jobbet och genom stöd och utbildning lotsa dem vidare till nya jobb.

En arbetare är en människa och ska behandlas som en sådan. När en anställning tar slut är möjligheten att ta sig vidare därmed även arbetsgivarens och samhällets ansvar.

I det lagförslag som nu ligger ska denna omställningsförsäkring kunna bekosta motsvarande ett års heltidsstudier med 80 procent av lönen och där även tillfälligt anställda ska omfattas.

Här finns överenskommelsens styrka, inte minst genom att staten enligt förslaget ska gå in med ett mycket stort åtaganden.

Den dag förslaget klubbas, vilket är tänkt att ske i mitten av 2022, kan dock omställningsavtalen bli olika för LO-kollektivet beroende på vilket LO-förbund man tillhör. Det är inte bra.

LO-har nu begärt förhandling med Svenskt Näringsliv för att bilägga dessa olikheter.

Det torde naturligtvis även ligga i Svenskt Näringslivs intresse att enhetliga regler bör införas.

Meningarna bland LO-förbunden kommer med all säkerhet att fortsätta vara kraftigt motsatta, om lagförslaget ska ses som ett fall framåt eller om det är en katastrof.

LO:s arbete blir därmed viktigare än på länge.