”Ulf Kristersson har ingen respekt för vanligt folk”
Annelie Karlsson (S) om Carl Bildt och Ulf Kristerssons människosyn.
Annelie Karlsson om Ulf Kristerssons ministerutspel.
KULTURDEBATT. 1991 tog Carl Bildt över som statsminister i en regering som han själv kallade för ”Sveriges mest kompetenta regering någonsin”.
Tre år senare kom facit. Bildt kastades ut med huvudet före av väljarna efter en makalös uppvisning i politisk inkompetens.
Skenande räntor, gigantiska budgetunderskott, fastighetskris och ett pärlband av misslyckade reformer som fortfarande gör sig påminda (exempelvis sjukvårdens frånvaro i äldreomsorgen under pandemin som kan spåras till Ädelreformen genomförd av Bildt-regeringen och den beryktade friskolereformen som släppt in vinsthungriga riskkapitalister bland våra barn).
Det Carl Bildt menade var så klart inte kompetens i betydelsen meriterade personer med beprövad politisk erfarenhet. Han syftade på klass.
Tidigare socialdemokratiska regeringar hade haft statsråd med blandade erfarenheter; vissa med akademisk examen och andra med färsk erfarenhet från verkstadsgolven eller välfärdens arbetsplatser.
Och det är när Kristerssons självförtroende stiger honom till huvudet och övergår till arrogans som han visar sin rätta sida
Men kompetens för Bildt är ekvivalent med bakgrund i de uppburna samhällsklasserna där man vet vilka bestick som går med förrätten och alla kan konversera klimatet i St Tropez.
Med namn som af Ugglas och Dinkelspiel skulle man äntligen slippa skämmas för Sverige.
Ödet ville annorlunda – lagerarbetarsonen Ingvar Carlsson och byggnadsarbetaresonen Göran Persson fick komma in och städa upp efter Sveriges mest ”kompetenta” regering.
När Ulf Kristersson nu meddelar att han vill tillsätta statsråd som är ”riktigt respekterade människor” kan vi konstatera att ytterst lite har hänt i Moderaternas inställning till klass de senaste 30 åren.
Efter snart sju år med Stefan Löfven som statsminister kan Kristersson fortfarande inte förlika sig med tanken att Sverige leds av en man som en gång var svetsare på Hägglunds i Örnsköldsvik.
Högerns spinn där man i sociala medier hånfullt hänvisade till Stefan Löfven som ”svetsarn” tystnade ganska snabbt när man insåg att väljarna knappast såg Löfvens bakgrund som en belastning utan kanske snarare en tillgång.
Man kan tycka att Kristerssons ord och uttryck är triviala i välfärdslandet Sverige, präglat av socialdemokrati och jämlikhet, där vi utjämnar och omfördelar, där en svetsare kan bli statsminister och där jag som jobbade på golvet på KappAhl kan bli gruppledare för riksdagens största parti.
Men ord och språk sätter gränser för människors förväntningar och drömmar. De avgör vem som räknas och vem som inte räknas.
Det spelar ingen roll hur många handlingar jag läser, hur mycket jag lärt mig om arbetsmarknaden och politiken, hur mycket jag slitit genom åren – jag är och förblir arbetare, jag kommer alltid att vara från KappAhl i Kristianstad.
Men kompetens för Bildt är ekvivalent med bakgrund i de uppburna samhällsklasserna där man vet vilka bestick som går med förrätten och alla kan konversera klimatet i St Tropez
Samtidigt kommer dessa ”riktigt respekterade människor” alltid att kliva in i förhandlingsrummet med ett större självförtroende.
Och det är när Kristerssons självförtroende stiger honom till huvudet och övergår till arrogans som han visar sin rätta sida.
Trots att Kristersson är en av folkets företrädare i riksdagen hyser han ingen respekt för vanligt folk.
Något han inte bara visar i sitt språkbruk utan även genom den politik han företräder där vanliga arbetare nedprioriteras till förmån för skattesänkningar och välfärdslobbyister.
Om Kristersson har planer på att kritisera Sveriges ministrar framöver för att inte vara tillräckligt ”respekterade” bör han först tänka genom sin egen och sitt partis människosyn.
Att anse att endast människor från de välbeställda klasserna kan inhysa respekt är en fara för vårt samhälle.
Det lärde vi oss av regeringen Bildt.
