Skugges cancersågning var i alla fall inte ointressant

KOMMENTAR. Det gick som ett muller över kultursidessverige i går.

Linda Skugge hade gjort det igen när hon recenserade Kristina Sandbergs En ensam plats i Expressen Kultur. En bok om författarens kamp mot sin cancer.

Än i dag minns många av oss hennes arton år gamla recension av Björn Ranelids Kvinnan är det första könet som det var i går.

Då var det författarens växande underläpp som var i fokus. Ranelid stod i SVT Debatt och sa ”Linda Skugge, du har kränkt mina föräldrar postumt!”

Varje kultursida av någorlunda dignitet har minst en skribent med formuleringsglädjen hos någon som just fått narkos hos tandläkaren. Skugge har förfinat den förmågan sedan jag knappt kunde gå. Och hon är bara ett par år äldre än jag.

Det märks, för meningar som avslutas med ”…nyligen läste in en P2-text med min ”Wevibe” inne i fittan” är inget för amatörer.

För vad jag ser när jag läser Linda Skugges recension är inte slapphet. Eventuellt hade vi läst en hel del förut. Viss intimrecycling pågick

Själv går jag upp 05 för att skriva. Intalar mig att det är för att jag vill sova på saken, men egentligen är det bara ett försök att hitta spår i hjärnan av språket hos en sömndrucken. Den vakna hjärnan är så svenskt stel och tråkig. 

Ni kan vara lugna. Den här texten kommer inte innefatta någon passage om vad jag eventuellt gillar att trycka upp där solen aldrig skiner i skrivande tillstånd för att få feeling. 

Likt tusentals andra svenskar fick jag googla We-vibe i går och vet nu att det handlar om en ”banbrytande vibrator” designad som E.T:s sänglampa. Man. Lär. Sig. Alltid. Något.

Hoppas hon har spons.

Flera kritiker skriver att Skugges text är slappt utförd. Någon tycker att den är ett tecken på klickjakt. Andra på att hon fått för högt i tak av redaktionen.

Man behöver ju inte vara elak bara för att, skriver Lisa Magnusson på DN:s ledarsida. Kanske den enda politiska sida i Sverige som anser sig så centristisk att den nästan helt flutit ihop med sin kulturdel.

Läs vår ”riktiga” recension i stället för Skugges ”osympatiska” basunerar redaktionsmedlemmar på Dagens ETC ut på Twitter. Den riktiga betyder i det här fallet alltså den sympatiska recensionen. 

Någon vill se Expressens kulturchef Karin Olssons avgång. Texten är ett bevis på en okänslighet.

Och visst, upp med huvudet på fatet bara. Men ska det verkligen vara för en recension som behandlar cancer och dildos? 

Är Expressen Kultur så sympatiska då? Nja, likt de flesta töntar som fått för sig att de är coola i vuxen ålder har de ibland lite svårt att se skillnad på elak vasshet och helt vanlig taskighet.

Vi plugghästar är monster. Ett seriöst demokratiproblem är att våra kultursidor är fulla med gamla indiepopare. Så var det skrivet. 

Men det här är kanske inte den mest problematiska texten i genren. Och Expressen är ju, på sympatifronten, i alla fall inte fullständigt intetsägande som DN Kultur.

Jag kan lugna alla oroliga kritiker där ute med att den lustfyllda sågningen inte kommer ta över kultursidorna fullständigt – inte ens i det nya digitala landskapet.

Sensationssökande är ett väldigt kortsiktigt verktyg och effekten jämförbar med att stagediva om och om igen tills publiken tappar intresset och ingen längre tar emot.

Är Expressen Kultur så sympatiska då? Nja, likt de flesta töntar som fått för sig att de är coola i vuxen ålder har de ibland lite svårt att se skillnad på elak vasshet och helt vanlig taskighet

Men alla vet att det fält av ”starka personliga berättelser” som En ensam plats befinner sig i är på gränsen till omöjliga att recensera kritiskt.

Någon berättar om ett trauma och den som säger att hantverket är illa utfört framstår som gravt empatilös. 

Det innebär att vi får vad som kan beskrivas som en genre av litteratur med egna kriterier för recensioner. Som helt enkelt inte får sågas längs med fotknölarna. 

Till sist blir allt sympatiskt som skrivs fullständigt ointressant – och ointressant, det kan i alla fall ingen säga att Skugges text var.

Okänslig vill man inte vara. Inte jag heller. Så fram med tårarna. Men med risk att dra på mig den hela och rena medelklassens vrede står jag ändå här och håller på nu.

För vad jag ser när jag läser Linda Skugges recension är inte slapphet. Eventuellt hade vi läst en hel del förut. Viss intimrecycling pågick.

Var den ens elak bara för elakhetens skull? Hon konstaterar att en bok som handlar om svår sjukdom inte behöver vara bra. Ger exempel på varför. Låter boken studsa mot sig själv.

Och klagar hon över odetaljerade sexskildringar. Well, då får ni också bilden av en ringande kobratelefon uppkörd i fiffi fastbränd på frontalloben för all framtid. 

En jag-centrerad bok möter en jag-centrerad kritiker. Effekten blir som när Hulken möter Juggernaut. En ostoppbar kraft mot ett oflyttbart objekt.

Är det sympatiskt? Absolut inte.

Men kanske är det rättvisare än all denna påklistrade välvillighet och de standardformulerade recensioner som alltid kommer när någon ska berätta om sitt lidande.