Är det något som regeringen visat under de många och långa månader som coronaviruset härjat så är det att stimulanspolitik fungerar.

För att rädda jobb har man skjutit upp företagens skatteinbetalningar och tagit över kostnader för sjuklön och permitterade. Man har förstärkt a-kassan, sänkt arbetsgivaravgifter och gjort historiskt stora satsningar för att hålla igång ekonomin. Satsningarna i budgeten för 2021 motsvarar ungefär 75 000 fler jobb i år.

Man kan invända att det borde gå att göra mer.

Särskilt som EU-kommissionen spår att Sverige nästa år kommer ha EU:s sjätte högsta arbetslöshet och att bara Luxemburg kommer ha mindre underskott i ekonomin.
Särskilt som Riksbanken i sin senaste penningpolitiska rapport noterade att omfattningen av Sveriges stimulanspolitik ligger långt under andra avancerade ekonomier.

Nåväl, de svenska insatserna har kanske inte varit tillräckliga men de har varit effektiva. Jobb, företag och människor har räddats.
Men det har också säkrat en tillvaro i överflöd för individer som nästan alltid landar på fötterna.

Vi har hört om Attendo som ville dela ut miljonbonusar till sina toppchefer – samtidigt som den privata vårdjätten fått 130 miljoner kronor i coronastöd.

Vi har hört om lastvagnstillverkaren Volvo AB som i fjol tog emot 1,7 miljarder i statligt stöd och minskade personalstyrkan med över 7 000 personer. Ändå ville man dela ut bonusar till direktörer och göra rejäla utdelningar till sina aktieägare.

I veckan kunde Dagens industri berätta att hotellkedjan Scandic – som fått en miljard i coronastöd och låtit 3500 anställda gå hem – gav sin vd Jens Mathiesen en oförändrad ersättning på närmare 11 miljoner kronor. Bonusen sänktes kraftigt men det kompenserades genom att vd:n fick ett lönelyft i den fasta ersättningen: 31 procent mer.
Han har ju ”jobbat på som fasen”, enligt styrelseordföranden Per G Braathen.
Rörande.
Om bara välfärdens underbetalda personal gjort det.

420 000 arbetslösa.
14 300 avlidna.
Miljarder och åter miljarder i statliga insatser mot pandemin.
Men för etablissemanget fortsätter festen som om ingenting har hänt.
För några av samhällets mest privilegierade går det inte ens under en pandemi att avstå snikenhet och girighet.
På något sätt är det fascinerande. Men att känna fascination hjälper föga. Att vädja till moral och skamkänslor är lika utsiktslöst.

Det är hög tid att regeringen stramar upp reglerna för och kontrollerna av coronastöden till företagen. Företag som beslutat om stora utdelningar, extrautdelningar och bonusutbetalningar behöver uppenbart inte skattebetalarnas hjälp. De ska betala tillbaka. Stålarna behövs i vården, välfärdssatsningar eller i arbetsmarknadsinsatser. Vänsterpartiet har lagt sådana förlag i riksdagen och att inte fler partier ansluter är bara genant.

Kanske ser vi slutet på pandemin snart. Partajet för pandemins penningfurstar borde regeringen stängt ned för länge sedan.