Problemet är inte socialdemokrati – utan sammanblandningen av copy och poesi

SLUTREPLIK. Det verkar som att jag och copywritern Fredric Thunholm vill prata om två olika saker.

Jag vill prata om den (materiella) skillnaden mellan poesi och copy medan Thunholm vill lägga ut texten om socialemokratins väl och ve.

Det sista kan jag såklart tänka mig att göra i andra texter, men jakten på “socialdemokratins själ” är ett lika fantasifullt projekt som den mest verklighetsfrånvända fantasyromanen. 

Socialdemokratin är förvisso ideologi. Men också realpolitik. Som bäst formulerar socialdemokratin samtidens svar och samlar människor kring sig.

Därför har man som parti förändrat Sverige mer än annat dito. Själen är en fiktion, politiken är hantverket.

Vilket ur Thunholms perspektiv måste bli ganska ironiskt när det just är bokhållarna och analytikerna som kommit fram till att migrationspolitiken måste formuleras på det sätt Thunholm själv hatar. 

Jag håller i stora drag med om den sakpolitiska kritiken, men har inga illusioner om den politiska verklighetens natur.

För partierna ställs alltid ideologi mot valresultat, röstunderlaget i riksdagen och kommunalråd som skäller, även om man självklart kan landa fel i sak. 

Däremot har jag vissa möjligen naiva förväntningar. Till exempel att man inte förvillar bort sig i det politiska spelets djungel och försummar en jävligt bra idé.

Som idén att byta ut copywritern till en poet för en kampanjfilm en gång. Specifikt för att en poet skulle kunna formulera de sanningar socialdemokratin ibland är rädd för, men samtidigt väcka sympati.

Sanningen kan nämligen vara hur hemskt som helst, men ändå väcka sympati när människor ser sig själva i den.

Till exempel tror jag inte avsaknaden av poesi provocerar människor lika mycket som kampanjfilmens tillrättalagda replik om att välfärden “alltid är där”. Det är en utopi långt ifrån sanning på orter som Haparanda eller Ljusnarsberg.

För mig är det mest olika format. Som gör olika saker. Precis som en bloggtext inte automatiskt blir journalistik fastän du intervjuat din kompis, även om bloggtexten kan vara hur bra som helst ändå

Ett mer generellt problem är hur sammanblandningen av copy och poesi, alltså i sammanhanget Gorman och generisk kampanjfilm, också har politiska konsekvenser.

Jag skrev att människor svarar på andra människor, men människor svarar lika starkt på falskhet.

I dagarna formulerades det kanske klarast av kompositören Jonas Valfridsson på twitter: “Man vill ha en genuin röst, men hör någon som försöker framstå som autentisk utan att lyckas. Som när man efter sekunder hör att den okända man talar med är en försäljare.”

S mellanvalskampanj är mer än duglig som kampanjfilm. Verkshöjden som sådan bedömde jag aldrig. Jag har skrivit om genrer av berättande. Där copyn står för en ände medan posein står på motsatt sida.

Den ena helt styrd, den andre helt fri. Thunholm verkar dock missta mig för den typ av kulturarbetare eller kulturskribent som menar att poesin på något sätt är högre och att det högsta är total världsfrånvändhet, som att till exempel inte arbeta.

För mig är det mest olika format. Som gör olika saker. Precis som en bloggtext inte automatiskt blir journalistik fastän du intervjuat din kompis, även om bloggtexten kan vara hur bra som helst ändå. 

Efter samma parametrar som Thunholm ser copywriting som arbete ser jag poesin som sådan.

Särskilt eftersom de flesta poeter till skillnad från copywriters också måste försörja sig med något annat vid sidan av.

Det är också därför det finns poeter som utan hållhakar eller andra agendor än att vara sanna mot sin mänsklighet kan gräva sig in i verkligheten med en kallskänkas eller undersköterskas ögon. 

Jag tror ändå att en undersköterska eller byggnadsarbetare skulle skratta oss båda rakt upp i ansiktet om vi hävdade att reklamare och poeter är arbetare precis som alla andra.

Däremot skulle man fatta att en murare inte är en snickare bara för att hen säger att hen är det.