Varför lämnar arbetarklassväljare vänstern för olika högerextrema partier?

Under snart 25 år har författare, forskare och journalister sökt svaret och många hittar det i, för att tala med en boktitel, de hunsades revansch. Ja, det var ju så Bim Clinell kallade sin bok om hur Nationella fronten blev Frankrikes främsta arbetarparti.

Johanna Lindell och Lisa Pelling har väl kanske inte aktivt sökt svaret på frågan men de har i alla fall bestämt sig för att ta reda på varför människor är så otillfreds.

Nyutkomna boken ”Det svenska missnöjet” baseras på drygt 300 intervjuer med människor boende på platser där samhällsutvecklingen inte alltid varit så positiv.

Svenskarna vi får möta i boken är missnöjda. Missnöjda med att jobben försvunnit eller har blivit vikariat. Med att affären och bankkontoret har bommat igen. Med att pensionerna är för låga. Med att bussarna går för sällan. Med att det är dyrt att vara sjuk. Med att potthålen blir fler. Med att det är svårt att få hjälp av polis eller vård när man behöver det. Med att integrationen inte fungerar.

Pelling och Lindells bok är en berättelse om en samhällsväv som slitits ned men vardagsproblemen som de missnöjda talar om går faktiskt att lösa. Om man vill.

Problemet med svensk politik är att man allt för ofta nöjer sig med att yrvaket fördöma de samhällsproblem som för tillfället uppmärksammas. Lösningarna dröjer.

Vid valet nästa år kommer åtta riksdagspartier att möta väljarna och det blir det fjärde valet på raken där svensk politik får hantera en situation där väljarna allt oftare mobiliseras utifrån vad de anser om migration, könsroller och drivmedel i bilar snarare än utifrån vilken position de har i arbetslivet.

För Liberalerna tycks det vara särskilt plågsamt. När Dagens Nyheter och Ipsos i våras undersökte vilket karaktärsdrag som kännetecknar partiet enligt väljarna så svarade 45 procent ”vacklar hit och dit”. Att inte ha en identitet när allt är identitet är förödande.

Socialdemokraterna kan vara lugnare. De utmärkande dragen för S är, enligt samma undersökning, ”regeringsduglighet”, ”trygghet” och ”vet hur man sköter Sverige”.

För socialdemokratin, en rörelse som haft sin bas i arbetarklassen men traditionellt hämtat väljare från alla håll och kanter i samhället är det väl i det närmaste ett styrkebesked.

Frågan är bara om det är möjligt att i ytterligare ett åttapartival, där konflikterna om samhällsutvecklingen skärpts och där missnöjet skenar, går att möta väljarna med att man är regeringsduglig.

Det finns ju, som sagt, en del verkliga samhällsproblem att lösa.
Det finns utrymme för den som företräder politik på vanligt folks sida.

I Danmark – där det för nuvarande sitter 14 partier i folketinget – drog Socialdemokraterna inför förra valet slutsatsen att man inte längre kan vara ett parti så oförargligt att man lockar väljare ur alla grupper. Socialdemokrati är något annat, tänkte man i Köpenhamn.

Partiet la om sin migrationspolitik – och här finns det givetvis mycket att kritisera – och tappade väljare till progressiva partier på vänsterkanten.

Men i den ekonomiska politiken ompositionerade man sig också. Man lovade stärkta pensioner, lovade att kroppsarbetare ska få gå i pension tidigare än akademiker. Lönedumpningen i låglöneyrken skulle bort, kapital- och arvsskatter skulle höjas, välfärden byggas ut och skola, vård och omsorg skulle inte längre drivas enligt marknadslogik.
Så vann man väljare, inte minst från högerpopulistiska Dansk folkeparti.
Så stärktes vänsterblocket i Danmark, även om S på marginalen backade.

Kanske hade man dessutom vunnit något annat: ingen behövde tvivla på att Socialdemokraternas lojalitet var större till arbetarklassen än till marginalväljarna.

2014 medverkade Bob Dylan i en reklamfilm för biljätten Chrysler. Budskapet var att amerikanska bilar står för något unikt och att man inte kan importera sådant som är coolt på riktigt.

I slutet väser Dylan: Så låt Tyskland brygga din öl. Låt Schweiz göra din klocka. Låt Asien plocka ihop din mobiltelefon. Vi bygger din bil.

I den här tidningens kultursidor har man den sista tiden diskuterat Socialdemokraternas mellanvalsfilm som hade premiär 1 maj.

Möjligen finns det ett budskap för Socialdemokraterna att hämta hos Dylan och Chrysler, nästa gång man gör film. Kanske kan det låta så här:
Låt Miljöpartiet stå upp för skyddet av naturen och den biologiska mångfalden.
Låt Vänsterpartiet stå upp för att det offentliga ska ta allt större ansvar.

Vi bygger arbetarklassen.