Ungefär samtidigt som Lars-Göran Ljungdahl är nära att köra av vägen måste flera anställda på Maserskolan sätta sig ner för att samla sig. Alla berörs. 

Tisdagen den 20 april i Borlänge börjar ändå med ett bedrägligt lugn. Dalälven ligger där den ligger. SSAB:s skorstenar bolmar på. Stan gapar tomt. Men det har den gjort länge. Kupolens köpcentrum, näthandeln och coronan har dränerat stadskärnan på liv.   

Hjärttransplanterade Lars-Göran Ljungdahl, 77, är på väg hem i bilen från en årskontroll på Falu lasarett. Plötsligt sägs det på P4: Hans tidigare arbetsplats, Kvarnsvedens pappersbruk, ska läggas ner.   

Väl i Kvarnsveden igen känns allt overkligt. Han åker förbi folkets hus – Forum, passerar Sulfitvägen och Fabriksgatan.

Framme vid porten till den stora rektangulära ljusbruna kolossen sjunker allt in. Han ser pressuppbådet.   

– Det var där och då jag kände att det var sant.   

440 tjänster ska bort. Men då räknas inte kringjobben. Snabbt ska det gå. Ledningen pratar om ”kvartal 3”.   

”Det var liv och rörelse, framtidsutsikter som bara den”

Mitt emot KP, som man säger om pappersbruket, ligger Sjöberget. En liten höjd med faluröda hus. I ett av dem ligger Pappers avdelning 50 med sina glansiga små fanor. Hit kom försvarsminister Peter Hultqvist (S) och numera vice S-ordförande i staden minst varannan månad före pandemin. 

Det är här chocken märks, bland de fackliga och de äldre männen som kommit hit med sina minnen. Pappersbruket, däremot, är stängt för besökare.

Klockan 6.30 den där tisdagen fick fackordförande Anders Pettersson besked om möte. Klockan 8 föll domen.   

Vad ska Borlänge vara nu?   

För att förstå hur mycket den frågan brusar älven och skakar stadens grund måste moderna visdomar om vikten av att skilja privatliv från jobbliv glömmas för en stund.

Och bandet backas till 1945, då en ettårig Lars-Göran Ljungdahl tultade runt här tio meter bakom det röda huset som nu är Pappers expedition, vid kasernerna där han föddes.  

– Det var liv och rörelse, framtidsutsikter som bara den.  

Elva år senare går han med sin pappa i första maj-tåget från Kvarnsveden. Silkesfanorna med kvinnornas handbroderier, Internationalens ”Lättingen ej råda får”.

När de närmar sig järnverket hörs deras musikkår dra på rejält. Tågen som möts, musiken, pappan som knyter sin hand om sonens. Precis där i berättelsen tåras 77-åringens ögon.  

”Borlänge måste vara en industristad”

Ordet fira känns lite fel just den här 1 maj, känner S-ordföranden Erik Nises efter beskedet. Samtidigt är det extra viktigt just i år.

Han är lärare på Maserskolan, Stefan Löfvens tidigare pressekreterare men också barnbarn till den välkända S-profilen Börje Andersson, ”röde Börje”.

Hans morsa var sekreterare på Byggnads, men jobbade extra som servitris när fackklubbarna hade fest på Kvarnsvedens folkets hus.  Det räcker inte med restauranger och pr-byråer för att bygga välfärd, konstaterar Erik Nises.

– Borlänge måste vara en industristad.   

Första maj 2021 närmar sig. All planering kom av sig, men sedan spikades temat: välfärd och industri.

Det blir sång av kvarnsvedsbon Gustaf Norén, världskänd från bandet Mando Diao, nu musiklärare och lokal sosse. Anders Pettersson, ordförande i avdelning 50, ska intervjuas. Kommunstyrelsens ordförande Jan Bohman frågas ut.   

Stadens tidigare problem med nazistiska Nordiska motståndsrörelsen är inte på agendan.   

Det blir tipspromenad längs med älven. Men på den här frågan finns ännu inget rätt svar:   

Vad ska hända med KP?   

1. Förhandlingarna landar i att pappersbruket blir kvar – i alla fall delvis.   

X. Det kommer ny industri till platsen. Eller annan verksamhet.   

2. Ingen etablering på det gamla pappersbruket – men jobb finns i alla fall på Northvolts batterifabrik i Skellefteå.   

”En kapitalförstörelse utan dess like”

– Det var väl XX? 

– Ah, som var farsa till XX?   

– Men var inte hans farfar XX?   

Så där låter det inne på avdelning 50. För de som inte är från Kvarnsveden eller ens Borlänge är det kört att hänga med. Bullar har dukats upp men de är svåra att äta med munskydd. De äldre fikar för de har fått sina sprutor. 

Vid bordet inne på fackexpeditionen sitter även Jussi Nieminen, 50, yrkeslärare på elprogrammet och facklig ledare för Borlänges socialdemokrater. För hans pappa från finska Tornedalen var KP-jobbet vägen till en nästan otänkbar dröm – ett eget hus.   

Jussi Nieminen jobbade som elektriker med den nya pappersmaskinen som kallas 12:an. Två år senare, 2007, kom Apples första smartphone. 

– Vi som var yngre pratade om det. Vad innebär det för KP? Men hade någon sagt att maskinen inte skulle köras längre än 2021 hade jag skrattat ihjäl mig.   

Digital läsning påverkar Kvarnsvedens pappersbruk  som gör finare papper för reklam och magasin.  

– Handen på hjärtat, hur många här runt bordet läser såna magasin? säger Göran Tägtström, 85, S-profil och uppvuxen på ”bruket”.  

Två räcker upp handen. Men KP har testat nya saker på sistone, det borde gå att satsa på, bland annat matpapper. 12:an kostade ändå 4,5 miljarder. Och spillet ger Borlängeborna billig fjärrvärme.  

– Vi strider för att fortsätta. Det här är en kapitalförstörelse utan dess like, säger avdelning 50:s ordförande Anders Pettersson.   

”Nu handlar jag på Ica och kör elhybrid”

Före 1971 kunde filmer visas på Forumbion i Kvarnsveden innan de nådde Borlänge. Stadsdelen någon halvmil från Borlänge centrum var en egen ort.   

Ola Brossberg, 59, växte upp här och är Sekos ombudsman för Gävle-Dala. Han låg i respirator för covid under förra första maj.

Han skrattar lite när han berättar varför han valde Posten i stället för KP. Tryggast, tyckte pappan.   

– Tidigare handlade jag på Konsum, tankade på OK och var med i Hyresgästföreningen. Det skulle vara så. Nu tankar jag på Statoil, handlar på Ica och kör elhybrid, säger han eftertänksamt.   

Avdelning 50:s Göran Israelsson, 59, flikar in att han blev utskälld av sin pappa när han köpte Expressen en gång och inte Aftonbladet.

Alla var med i facket, alla var sossar. Inte alla så klart, men Kvarnsvedsandan rådde.  

”Borlänge ömsar skinn”

Kommunstyrelsens ordförande Jan Bohman (S) har pratat med ministrar, sökt Wallenbergarna, alla. Han vill att Borlänge ska fortsätta vara industristad.  

– Borlänge är en gammal bruksort som håller på att ömsa skinn. Industrin är fortfarande väldigt betydelsefull men nu har vi till exempel tre gånger så många it-konsulter som pappersbruksarbetare.   

Kanske kan det bli en grön industrivåg även här? Något som liknar Norrlands utveckling med fossilfritt stål och elbilsbatterier?   

En annan fråga är förstås hur valresultat kan påverkas av den där oskrivna framtiden. Snart går Sverige in i valårsupptakt.

I dag sitter S i Borlänge i ett slags januariregering fast på lokal nivå. Borlänge är inte det självklara S-fäste det en gång var.

Medan SD ökade i Borlänge i riksdagsvalet jämfört med 2014 backade S. Men i kommunfullmäktige backade båda.   

– Att Borlänge har tagit ett stort ansvar i en flyktingkris har inte varit oproblematiskt. Men får vi fokus på jobben och framtiden så vad ska då SD komma med?   

”En köping där man stannar till och köper våfflor”

Månader av förhandlingar väntar för avdelning 50. Vilket ansvar har Stora Enso och Wallenbergfamiljen för vad som händer nu? Ett stort, tycker Erik Nises.   

– Industriarbetarnas organisation präglade hela framväxten av vår stad och gav Sverige stora inkomster. Utan det hade Borlänge kanske varit några bondbyar, en köping där man stannar till och köper våfflor på väg till Sälen.  

Uppe på Sjöberget sätter Lars-Göran Ljungdahl på sig mössan och går de några hundra meterna från avdelning 50 hem till huset.