Inga rika män kan köpa vår kärlek till fotbollen

KOMMENTAR. När jag var liten, för liten för att förstå problematiken med fotbollsturism, var min största dröm att en dag kunna tjäna tillräckligt med pengar för att ta med pappa på ett El Clásico. 

Vad ska morgondagens kids drömma om? Att en dag få se Qatar och Gazprom drabba samman? Ett stormöte mellan Redbull och Suning Holdings Group?

Delar av den europeiska fotbollen har blivit så jävla själlös.

Självklart blev jag ursinnig när jag först fick nyhetsnotisen om den nya “superligan”. Nu hade några dumma kapitalister och deras springpojkar inom fotbollen ställt till det ännu en gång. 

Visserligen har konceptet varit uppe på tapeten i några år, men jag och många med mig har mest tolkat det som att en del storklubbar försökt förbättra sitt redan överlägsna förhandlingsläge gentemot UEFA. 

Frågan är om det var så även denna gång. Det kommer vi aldrig få veta, för när många storklubbar nu drar sig ut framstår det hela som ett stort fiasko.

Och vad hade de förväntat sig? En superliga med Tottenham som inte lyckats vinna i den engelska förstaligan på sextio år?

Jag inte är korkad nog att tro på konsumentmakt. För det första vill jag varken vara en “kund” eller en “konsument”. Jag är en supporter.

De få rika män som tog initiativ till “superligan” försökte inte bara bryta mot all sportslig tradition och konvention i syfte att tjäna ännu mer pengar. De förklarade också krig mot miljoner av supportrar

För det andra skiter både UEFA och storklubbarna vad en fotbollsintresserad 20-åring i Sverige tycker. Det spelar ingen som helst roll om jag slutar betala för att följa de olika ligorna. 

Tror man allvarligt att några medlemsutträden, lite färre sålda årskort eller uppsägning av streamingtjänster kommer att rucka på dessa jättar så behöver man nog söka hjälp för sin narcissism. 

Att dessa planer drogs tillbaka är tack vare att fotbollssupportrarna kollektivt drog en linje och sa: hit men inte längre.

Demonstrationerna utanför Stamford Bridge visar vilken kraft vi har som rörelse, inte som individer. Som kollektiv, inte konsumenter.

Fiaskot väcker diskussionen kring vilka fotbollen är till för. I Sverige har vi, tack vare 51-procentsregeln där vi medlemmar äger 51 procent av våra föreningar, kunnat bevara mycket av det som är vackert med fotbollen och det föreningsdemokratin i stort.

Men vi ska inte tro att det är ohotat. 

Den 96:e säsongen av Allsvenskan blev den första att genomföras utan publik. Den 97:e har börjat på precis samma sätt. SVT rapporterade i höstas att så mycket som hundra idrottsföreningar stod på gränsen till konkurs till följd av pandemin.

Och trots att ordet villkorstrappa formellt strukits ur polisens arbetsdokument verkar de restriktiva åtgärderna mot den svenska publiken fortsätta. 

Till följd av detta höjs röster för att avskaffa 51- procentsregeln. Bland annat skrev MUF:aren Johannes Thernström i Aftonbladet att “boven i dramat som står i vägen för en ljus framtid är 51-procentsregeln”. 

Thernström menar att regeln står i vägen för mer kapitalinflöde i svensk fotboll – och därmed försvårar våra chanser att konkurrera på europeisk nivå.

Att en kommersiell utveckling av fotbollen i Danmark och deras superliga har lett till en publikminskning på 25 procent på tio år – jämfört med allsvenskan där publiken ökat med 15 procent under samma period – verkar inte spela någon roll.

Självklart blev jag ursinnig när jag först får nyhetsnotisen om den nya “superligan”. Nu har några dumma kapitalister och deras springpojkar inom fotbollen ställt till det ännu en gång

Hela argumentationen tycks helt enkelt bygga på myten om den goda kapitalisten. Att investerare som bara vill föreningarnas bästa ska kliva in med kapital och jättemycket kunskap kring hur man bedriver en fotbollsklubb. Tillåt mig att skratta. 

Florentino Perez, Real Madrids starke man och den tilltänkta ordföranden för “Superligan”, menade att den nya ligan skulle vara räddningen för fotbollen. Jahopp, vi får väl kalla fotbollen för död nu då? 

Enligt Perez tappar unga intresset för fotboll för att det är för få stormöten. Och matcherna – de är tydligen för långa också. Vilket skämt. 

Som om längden på matcherna och bristen på stormöten är det som får min generation att tappa sitt fotbollsintresse – inte haverier som fotbolls-VM i Qatar, individualistiska spelare som skiter i sina klubbar eller att skojare som Perez framstår som ett större fiasko än sin fallerade superliga.

Jag vill aldrig någonsin se en oljeshejk försöka legitimera sina smutsiga affärer genom att investera i IFK Göteborg. Om det gör att vi aldrig kan konkurrera på en europeisk nivå igen skiter jag ärligt talat i. 

De få rika män som tog initiativ till “superligan” försökte inte bara bryta mot all sportslig tradition och konvention i syfte att tjäna ännu mer pengar. De förklarade också krig mot miljoner av supportrar. 

Dessa män verkar ha råd att köpa det mesta i det här samhället.

Men vår kärlek och respekt är inte till salu. Och framförallt går det inte att köpa sig någon själ när man redan sålt sin. 

Vi glömmer inte. Vi förlåter aldrig. Så fram till nästa försök att få till ett bättre förhandlingsläge så kommer jag dricka billig öl på “superligans” grav.

De utskämda kapitalisterna får skratta hela vägen till banken bäst de vill.