Sverigedemokraternas berättelse om Sverige har satt sig

RECENSION. – Vi behöver ingen stor mataffär. Vi behöver en servicebutik för att du ska få posten, du kanske ska få tipset, säger en 65-årig man i Rannebergen.

I Ställdalen med fler än 400 invånare och ett pappersbruk saknar de också något så grundläggande som en liten butik där man kan köpa en liter mjölk eller en limpa bröd. Såväl i Göteborgförorten som det lilla brukssamhället i Bergslagen är servicen borta. 

Det var sådana svar författarna fick när de knackade på och frågade, i utarmade förorter i Malmö och Göteborg, på landsbygden och i mindre städer.

Folk öppnade sina dörrar, de svarade på frågor i trappuppgångar och på gårdar. De är sjuka och har ont om pengar, affären har lagt ned, de oroar sig för brottslighet och att skolan fungerar dåligt. 

Johanna Lindells och Lisa Pellings bok, utgiven av Atlas förlag, bygger på intervjuer med dem som man normalt inte lyssnar på, men pratar om, ifall de alls hörs i samhällsdebatten.

De som har låga inkomster, låg utbildning, och som oftare än andra röstar på Sverigedemokraterna. 

I boken Det svenska missnöjet är det deras tur att höras. Hundratals personer har fått svara på samma öppna frågor. I Ställdalen och Haparanda, Rannebergen, Ronneby, Malmö och Landskrona. Det är en viktig och spännande bok för att den är så ovanlig.

Det är en järnhård bild av det ojämlika Sverige som växer fram svaren. Hyreshus med oseriösa värdar som får förfalla, en försäkringskassa som lämnar sjuka utan ekonomisk trygghet, hopplöshet, nedlagda arbetsförmedlingar och låga pensioner. 

Det är det orättvisa Sverige, kommunerna med högst kommunalskatt har fattigast invånare och sämst service.

Vi behöver en annan politik för att mota misstron, men också en annan berättelse. Stödet för Sverigedemokraterna har minskat, men deras berättelse om Sverige har vunnit. Det gör det enklare för dem att växa igen

I de eftersatta stadsdelarna etablerar sig inte de nya privata vårdcentralerna och skolorna, invånarna är för sjuka och barnen har stora behov. De är inte lönsamma i marknadssamhället. 

Där är tilliten till politiker och medier låg, där gror misstron och missnöjet. Det är inte svårt att förstå varför när man läser. Samtidigt pekar de intervjuade på lösningar och möjligheter. De vill ha bra skolor, renoverade hus, utbildning, närpoliser och någonstans där man kan köpa mjölk och hämta ett paket. 

Det är väldigt rimliga förväntningar på ett rikt samhälle. Det handlar om politik och vittnesmålen beskriver politikens misslyckande. 

Boken är en dokumentation över vad som sker med dem som bor i ett land som en gång var ett av världens mest jämlika, men där många nu upplever sig övergivna av samhället.

Med ökad ojämlikhet kommer sämre fysisk och psykisk hälsa, lägre tillit mellan människor, sämre möjligheter för barn från fattigare hem, stora skillnader i livslängd och ökad kriminalitet. Det är väl belagt i forskningen. 

Ojämlikhetens pris är högt men notan skickas inte till alla. I ett land som Sverige ökar även de regionala skillnaderna när de nya rikedomarna hamnar hos de redan rika i våra storstäder. Det är tydligt vad som behöver göras. 

Många utmaningar kan lösas med åtgärder som renoverade bostäder, en bättre fungerande sjukförsäkring och utbildning.

Men det är den växande ojämlikheten som drar isär vårt land. Så länge den tillåts fortgå uppstår problemen på nytt.

En miljardär i Sverige betalar ofta en lägre andel av sin inkomst i skatt än den som sitter i kassan på Coop.

Men det är inte borttagen värnskatt, ökande ekonomiska klyftor eller den ojämlika privatiserade välfärden som ges skulden för utvecklingen när samtalen förs i dörren i trappen. Det är migration och en misslyckad integrationspolitik som dominerar bland svaren. 

Sverigedemokraternas verklighetsbild har satt sig, hårt, och i den finns en olöslig motsättning mellan välfärd och migration.

Men bilden är inte entydig. Många håller också fram främlingsfientlighet som ett stort problem, och att de har själva god relation till invandrade grannar. 

Det saknas också ett samband mellan andel invandrade och missnöje i statistiken. Ändå har bilden satt sig.

Stora delar av den svenska migrationspolitiken är misslyckad. Det märktes särskilt tydligt i samband med flyktingkrisen 2015. Det var kommuner med lediga bostäder som fick ta emot de stora flyktinggrupperna, det är ofta kommuner med färre lediga arbeten och sämre ekonomin. 

I några skolor blev snart en stor andel av eleverna nyanlända. I andra välmående områden går det knappt något flyktingbarn.

Den svenska integrationspolitiken har varit marknadsstyrd efter var privata flyktingförläggningar etablerats, inte en jämn fördelning över landet som gynnar integration. 

I de eftersatta stadsdelarna etablerar sig inte de nya privata vårdcentralerna och skolorna, invånarna är för sjuka och barnen har stora behov. De är inte lönsamma i marknadssamhället

Skolor och bostadsområden delas upp mellan infödda och invandrare.

Det är ett verkligt problem, och lösningen handlar om att samhällets och människors behov måste få styra integrationen, inte marknadskrafter. Självklart märker människor detta i sin vardag, intervjusvaren i Det svenska missnöjet är mycket tydliga. 

Men boken har också en tydlig oavsiktlig svaghet. Intervjuerna är gjorda i oktober och november 2019. Några månader innan pandemin bröt ut. 

Sverigedemokraterna stod på sin absoluta topp opinionsmässigt och såg ut att vara på väg att passera Socialdemokraterna som partiet med störst väljarstöd. Detta har ändrats under pandemin.

Sverigedemokraterna har tappat stöd kraftigt, inte minst bland LO-medlemmar. I stället har Socialdemokraterna gått fram tydligt, men även Moderaterna. 

SD är i dag långt ifrån att bli Sveriges största parti, de ligger istället på tredje plats sedan en stor del av väljarkåren övergivit dem.

I en tid av kris och allvar när sjukvård och ekonomi måste fungera minskade stödet för dem. Denna stora förändring fångas dessvärre inte upp av boken och är värd en egen studie.

Det svenska missnöjet ger en viktig inblick i varför väljare dras till SD, men lika intressant är att förstå varför de sedan överger partiet. 

Den enda politiska kraft som kan lösa de stora samhällsproblem som skildras är arbetarrörelsen. Det är den och dess partier som måste formulera och driva en politik för konkreta reformer, god välfärd och ökad jämlikhet. 

På väg ut ur pandemikrisen med ett stukat SD finns möjligheten att ta initiativet, övervinna misstro och återuppbygga förlorat förtroende.

Men det kan bara ske genom en annan politik som gör skillnad i människors vardag. 

Ord räcker inte. Man kan trycka tillbaka otrygghet och kriminalitet som i Gårdsten och Östberga. Kommunikationer kan byggas ut, tåget till Haparanda som efterlyses i en av intervjuerna har faktiskt precis börjat gå igen så det blir enklare att resa till sjukhuset i Sunderbyn.

Bostadsområden kan renoveras. Jämlikheten kan öka. Sjukförsäkringen kan fungera som tänkt.

Men i stället har vi en regeringspolitik som aktivt och medvetet ökar de ekonomiska klyftorna, angriper anställningstryggheten, vill införa marknadshyror och låter privata vinstjägare härja fritt i välfärden. 

Den politiken är det ingen av de missnöjda som frågar efter i intervjuerna. 

Vi behöver en annan politik för att mota misstron, men också en annan berättelse. Stödet för Sverigedemokraterna har minskat, men deras berättelse om Sverige har vunnit. Det gör det enklare för dem att växa igen. 

Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har idag olika lättvarianter av SD:s budskap där migration och kriminalitet alltid står i centrum, och i motsats till trygghet och välfärd.

I medierna är denna bild allt mer förhärskande. På en Agendadebatt om främlingsfientlighet går det hundra om migration och kriminalitet. 

Ju räddare och argare folk är, desto mer gynnas Sverigedemokraterna. De har allt på att vinna på att underblåsa ilskan och misstron, inte på att ta bort orsakerna till den. De kommer inte att göra något för de utförsäkrade och fattiga. 

Om inte arbetarrörelsen står för en annan politik som skapar framtidstro och förändring så lämnas de missnöjda åt sitt öde, och åt Sverigedemokraterna.